Kammarens protokoll

19.00 - 22.44

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

---------------------------------------------------------------

1 §  Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 30 maj.
2 §  Anmälan om inkommen faktapromemoria
om förslag från Europeiska kommissionen m.m.

Talmannen anmälde att följande faktapromemoria
om förslag från Europeiska kommissionen inkommit
och överlämnats till utskott:
2001/02:FPM94 Den europeiska energiinfrastruktu-
ren och Transeuropeiska nätverk energi
KOM(2001)775 till näringsutskottet

3 §  Anmälan om uppteckningar vid EU-
nämndens sammanträde

Talmannen anmälde att uppteckningar från EU-
nämndens sammanträde onsdagen den 8 maj inkom-
mit.

4 §  Förnyad bordläggning

Föredrogs och bordlades åter
Kulturutskottets betänkanden 2001/02:KrU20 och
KrU21
Finansutskottets betänkande 2001/02:FiU16
Miljö- och jordbruksutskottets betänkanden
2001/02:MJU16 och MJU24

5 §  Beslut om ärenden som slutdebatterats den
4 juni

KU34 Handlingsoffentligheten i EU:s institutio-
ner, m.m.
Punkt 9 (Europeiska partier)
1. utskottet
2. res. 3 (v, mp)
Votering:
262 för utskottet
52 för res. 3
35 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  122 s, 74 m, 36 kd, 17 c, 12 fp, 1 -
För res. 3:     1 m, 36 v, 2 kd, 13 mp
Frånvarande:    9 s, 6 m, 7 v, 4 kd, 1 c, 3 mp, 4 fp, 1 -

Punkt 12 (Villkor för kandidatländerna)
1. utskottet
2. res. 4 (mp)
Votering:
298 för utskottet
13 för res. 4
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  121 s, 75 m, 36 v, 38 kd, 16 c, 11 fp,
1 -
För res. 4:     13 mp
Frånvarande:    10 s, 6 m, 7 v, 4 kd, 2 c, 3 mp, 5 fp, 1 -

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

FiU17 Förändringar i kommunkontosystemet
Punkt 1 (Förändrad finansiering av kommunkonto-
systemet)
1. utskottet
2. res. 1 (kd, m, c, fp)
Votering:
173 för utskottet
142 för res. 1
34 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  122 s, 36 v, 1 c, 14 mp
För res. 1:     75 m, 38 kd, 16 c, 12 fp, 1 -
Frånvarande:    9 s, 6 m, 7 v, 4 kd, 1 c, 2 mp, 4 fp, 1 -

Punkt 5 (Konkurrensneutralitet)
1. utskottet
2. res. 4 (kd, m, c, fp)
Votering:
172 för utskottet
143 för res. 4
34 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  122 s, 36 v, 14 mp
För res. 4:     75 m, 38 kd, 17 c, 12 fp, 1 -
Frånvarande:    9 s, 6 m, 7 v, 4 kd, 1 c, 2 mp, 4 fp, 1 -

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

FiU22 Utvärdering av statens upplåning och
skuldförvaltning 1997-2001
Punkt 1 (Regeringens beslut om riktlinjer för statens
upplåning och skuldförvaltning)
1. utskottet
2. res. 1 (kd, m, c, fp)
Votering:
172 för utskottet
143 för res. 1
34 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  122 s, 36 v, 14 mp
För res. 1:     75 m, 38 kd, 17 c, 12 fp, 1 -
Frånvarande:    9 s, 6 m, 7 v, 4 kd, 1 c, 2 mp, 4 fp, 1 -

Punkt 2
Kammaren biföll utskottets förslag.

FöU11 Materielförsörjning och forskning
Punkt 2 (Försvarsindustriell utveckling och interna-
tionellt materielsamarbete)
1. utskottet
2. res. 2 (v, mp)
3. res. 3 (fp)
Förberedande votering:
56 för res. 2
12 för res. 3
247 avstod
34 frånvarande
Kammaren biträdde res. 2.
Huvudvotering:
253 för utskottet
50 för res. 2
12 avstod
34 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  122 s, 75 m, 38 kd, 17 c, 1 -
För res. 2:     36 v, 14 mp
Avstod: 12 fp
Frånvarande:    9 s, 6 m, 7 v, 4 kd, 1 c, 2 mp, 4 fp, 1 -

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

NU15 Vissa utrikeshandelspolitiska frågor
Punkt 2 (WTO-frågor)
1. utskottet
2. res. 1 (m, kd, c, fp)
Votering:
157 för utskottet
142 för res. 1
15 avstod
35 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  122 s, 35 v
För res. 1:     75 m, 37 kd, 17 c, 12 fp, 1 -
Avstod: 1 v, 14 mp
Frånvarande:    9 s, 6 m, 7 v, 5 kd, 1 c, 2 mp, 4 fp, 1 -

Punkt 3 (EU och utrikeshandelspolitik)
1. utskottet
2. res. 4 (c)
Votering:
170 för utskottet
18 för res. 4
126 avstod
35 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  121 s, 35 v, 1 kd, 13 mp
För res. 4:     1 kd, 17 c
Avstod: 1 s, 75 m, 1 v, 35 kd, 1 mp, 12 fp, 1 -
Frånvarande:    9 s, 6 m, 7 v, 5 kd, 1 c, 2 mp, 4 fp, 1 -

Punkt 4 (Handel och miljö m.m.)
1. utskottet
2. res. 6 (mp)
Votering:
168 för utskottet
15 för res. 6
132 avstod
34 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  122 s, 35 v, 2 kd, 9 c
För res. 6:     1 c, 14 mp
Avstod: 75 m, 1 v, 36 kd, 7 c, 12 fp, 1 -
Frånvarande:    9 s, 6 m, 7 v, 4 kd, 1 c, 2 mp, 4 fp, 1 -
Lena Ek (c) anmälde att hon avsett att rösta ja men
markerats ha röstat nej.

Punkt 7 (Exportkrediter och miljö)
1. utskottet
2. res. 7 (v, mp)
Votering:
265 för utskottet
50 för res. 7
34 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  122 s, 75 m, 38 kd, 17 c, 12 fp, 1 -
För res. 7:     36 v, 14 mp
Frånvarande:    9 s, 6 m, 7 v, 4 kd, 1 c, 2 mp, 4 fp, 1 -

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

6 §  Redogörelse för behandlingen av riksda-
gens skrivelser till regeringen

Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande 2001/02:KU35
Redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivel-
ser till regeringen (skr. 2001/02:75).

Talmannen konstaterade att ingen talare var an-
mäld.
(Beslut fattades under 18 §.)

7 §  Östersjömiljarderna

Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande 2001/02:KU26
Östersjömiljarderna (förs. 2001/02:RR14).

Talmannen konstaterade att ingen talare var an-
mäld.
(Beslut fattades under 18 §.)

8 §  Utökad resegaranti för konsumenter

Föredrogs
lagutskottets betänkande 2001/02:LU24
Utökad resegaranti för konsumenter (prop.
2001/02:138).

Anf.  1  LARS LILJA (s):
Fru talman! I lagutskottets betänkande LU24 be-
handlas regeringens proposition 2001/02:138 Utökad
resegaranti för konsumenter. Ändamålet med propo-
sitionen är att stärka konsumentskyddet. Det innebär
vissa ändringar i resegarantilagen som bl.a. innebär
att lagens tillämpningsområde utvidgas.
Ändamålet med resegarantilagen är att ge konsu-
menter på reseområdet ett skydd mot förluster som
kan uppstå om en researrangör kommer på obestånd.
Detta skydd åstadkoms genom att företag som anord-
nar eller förmedlar resor som omfattas av resegaran-
tilagen ska ställa en säkerhet för sin verksamhet.
Denna säkerhet ska ställas innan resorna marknads-
förs. Beloppet bestäms av Kammarkollegiet. Storle-
ken på beloppet bestäms med hänsyn till reseverk-
samhetens art och omfattning. I princip ska säkerhe-
ten vid varje tillfälle motsvara reseföretagets ekono-
miska åtagande gentemot resenärerna. Som regel
består säkerheten av en betalningsutfästelse utfärdad
av en bank eller ett försäkringsbolag. Varje enskilt
företag ansvarar bara för sina egna åtaganden.
Resegarantilagen omfattar paketresor enligt lagen
om paketresor som bygger på ett EG-direktiv, det s.k.
paketresedirektivet. Det är ett minimidirektiv. År
1996 utökades resegarantilagen till att omfatta även
resor som sker tillsammans med paketresa, s.k. stols-
försäljning.
Fru talman! I den föreliggande propositionen fö-
reslås att konsumentskyddet stärks. Resegarantilagen
utvidgas till att, förutom paketresor och s.k. stolsför-
säljning, omfatta separata transport- och inkvarte-
ringstjänster, om tjänsterna sammantagna uppvisar
väsentlig likhet med en paketresa samt s.k. utbytes-
verksamhet för skolungdom.
Dessutom föreslås att de i dag gällande minimi-
beloppen för arrangörers och återförsäljares garantier
tas bort. Sänkta minimibelopp bör bli aktuellt för de
minsta företagen i resebranschen. Med nuvarande
lagstiftning är minimibeloppen för säkerhet
200 000 kr för företag som anordnar resor utom riket
och 50 000 kr för företag som anordnar resor inom
riket.
Fru talman! Till betänkandet har fogats ett särskilt
yttrande av Moderaterna, Kristdemokraterna, Center-
partiet och Folkpartiet. Där kritiseras det nuvarande
systemet med ställande av garantibelopp. Man föror-
dar i stället någon alternativ modell för ställande av
resegaranti. I detta sammanhang vill jag påpeka att
utredningen från 1999 har övervägt i vad mån ett
antal olika konstruktioner för ställande av garanti kan
tillgodose de krav och reformbehov som utredningen
har identifierat. Utredningen har efter detta övervä-
gande stannat för att den nuvarande ordningen även
fortsättningsvis bör vara huvudalternativet i ett rese-
garantisystem. Detta har också utskottsmajoriteten i
detta betänkande ställt sig bakom.
I det särskilda yttrandet anförs också att det nuva-
rande systemet är orättvist betungande för de mindre
researrangörsföretagen. Huvudorsaken anges vara
bankernas och försäkringsbolagens provisioner för
ställande av säkerheten.
Bankerna och försäkringsbolagen agerar på en
marknad. De gör givetvis sina riskbedömningar och
sätter priset utifrån detta. Som socialdemokrat kan jag
instämma i den kritik som ibland riktas mot försäk-
ringsbolagens och bankernas agerande mot mindre
och svagare kunder. På så sätt kan det kännas bra att
få förenas med en i detta sammanhang samlad bor-
gerlighet i kritiken mot den fria marknadens funk-
tionssätt.
Just av den anledningen att kostnaden inte ska bli
betungande för de minsta företagen förelås att mini-
mibeloppet i garantin tas bort. Det betyder att Kam-
markollegiet kan sätta garantin till ett lägre belopp.
Det bör också i detta sammanhang påpekas att det
genom samarbete mellan aktörer inom branschen
finns möjlighet att ställa gemensamma garantier,
vilket kraftigt sänker kostnaden för den enskilde
företagaren. Detta har gjorts av Sveriges hotell- och
restaurangförbund, Sveriges campingvärdars riksför-
bund och Föreningen Turism i Sverige.
Utskottet utgår dessutom från att regeringen i ett
kommande uppföljnings- och utvärderingsarbete
rörande de nu aktuella lagändringarna beaktar frågan
om nuvarande resegarantisystem skulle missgynna de
mindre researrangörsföretagen. Därför anser ut-
skottsmajoriteten, och för övrigt utskottet i dess hel-
het, att någon ytterligare utredning i frågan inte behö-
ver göras för närvarande.
Avslutningsvis vill jag därför, fru talman, yrka bi-
fall till förslaget i betänkandet.

Anf.  2  BERIT ADOLFSSON (m):
Fru talman! Lars Lilja har beskrivit innehållet i
propositionen, och därför fördjupar jag mig inte i det.
Det går inte att ha något emot det som man vill
uppnå här, och därför tyckte vi inte när vi gick ige-
nom ärendet att vi skulle motionera. Dessutom hade
remissinstanserna godtagit utredningens förslag eller
lämnat det utan erinran.
Emellertid blev vi uppvaktade i utskottet, som
Lars Lilja beskrev, av Föreningen Sverigeturism,
Ekoturismföreningen, Bilresearrangörsföreningen och
Bussresearrangörsföreningen. Man hade många syn-
punkter, och hade vi fått dem innan motionstiden gick
ut hade vi naturligtvis lagt fram en motion. Den första
fråga vi ställde till dem var: Varför har ni inte sagt
något i remissvaret? Då svarade de att det bara var de
stora boalgen som hade fått yttra sig. Därför kom inte
deras synpunkter med. De redovisade en katalog av
svårigheter som skulle drabba det mycket stora antal
små företag som finns i turistbranschen i Sverige.
Jag tänker ta upp två punkter som jag tycker är
väsentliga. Dels gäller det att förslaget kommer att
fördyra för konsumenterna utan att ytterligare kon-
sumentskydd uppnås, dels att förslaget avviker från
viktiga grundprinciper som tillämpas i våra grannlän-
der. Jag tycker att det är angeläget att vi har samma
regler i grannländerna eftersom man konkurrerar om
utländska gäster från Sydeuropa och andra länder
som kanske väljer något av våra grannländer i stället.
Den viktiga ståndpunkten med tanke på konsu-
mentpolitiken här är att det är svårare att få många
glesbygdsbor som försöker livnära sig på turismen att
klara av detta. De kommer aldrig att kunna lägga upp
de enorma belopp som kommer att krävas i garantier.
Då blir det färre saker att göra, färre alternativ, färre
turistmål för turisterna. Konsumenterna kommer
dessutom att få betala sina resor väldigt långt i för-
väg. Jag kan tänka mig den barnfamilj som ska betala
sommarsemestern strax efter jul. Det blir till att leka i
sandlådan i stället.
Vi fick också av våra gäster i utskottet en redovis-
ning av att det system som omfattar garantierna och
den godtyckliga praxis som Kammarkollegiet har är
en svårighet för turistbranschen.
Därför har vi fogat ett särskilt yttrande till detta
betänkande där vi tar upp de synpunkter som vi fick
ta emot vid uppvaktningen. Vi förutsätter att rege-
ringen snarast tar initiativ till ett utredningsarbete
som undersöker de negativa effekterna av föreliggan-
de förslag. Antingen kommer det att finns väldigt
många motioner i detta ärende i höst eller också
kommer den nya borgerliga regeringen att lägga fram
ett helt nytt förslag.

Anf.  3  VIVIANN GERDIN (c):
Fru talman! Övriga ledamöter! Centerpartiet står
också bakom det särskilda yttrandet här. Som tidigare
klargjorts har vi ju ingen reservation. Det beror på att
vi inte heller har skrivit någon motion, detta på grund
av vad som redan har framkommit, att ingen kritik
hade framförts från de små företagen i remissyttran-
dena.
Jag vill ändå säga lite grann om det här, för jag
tycker att det känns otillfredsställande med den mo-
dell som regeringen nu har föreslagit. Det finns alter-
nativ som har framkommit och som också är väl
kända av regeringen. Det handlar om att säkra kon-
sumentskyddet genom att inrätta en fond och försäk-
ring. Att konsumentskyddet ska vara tungt vägande är
väldigt viktigt för oss i Centerpartiet, men sedan har
det också stor betydelse hur man löser det här. Med
tanke på att det är väldigt många småföretag inom
turistbranschen och resebranschen tycker vi att det är
viktigt att man tar hänsyn till detta och också försöker
utforma ett reseskydd som inte försvårar för bran-
schen att överleva.
Det har framkommit uppgifter om att det är en
ganska låg summa som har utnyttjats för att säkra
reseskyddet, ca 7,7 miljoner per år, men att de avsätt-
ningar som har gjorts under de senaste tio åren hand-
lar om enorma summor, över 2 000 miljoner kronor.
Med tanke på att det framdeles skulle vara så att man
släpper på det här minimiskyddet och överlåter till
Kammarkollegiet att fastställa beloppet för de små
företagen har man en osäkerhetsfaktor. Men genom
att välja en fond- och försäkringsmodell som tar hän-
syn till företagets omsättning och det ekonomiska
åtagandet gentemot konsumenterna vet man i förväg
vad det är för belopp det handlar om.
Små företag kan därmed undvika att låsa kapital.
Därmed minskar deras räntekostnader. Det gäller
också garantibelopp för provision och vad det medför
för krav på säkerheten när småföretagen ska låna det
här kapitalet. Jag tycker att det är synd att inte den
modellen har tagits på allvar. Det finns utredningar
som visar på att det här vid flera tillfällen har påpe-
kats.
Nu finns det i alla fall ett enigt lagutskott bakom
det här. Att vi ändå har det här särskilda yttrandet är
också knutet till att utskottet har skrivit att man förut-
sätter att regeringen ska beakta den kritik som har
framförts. Därmed är det också vår förhoppning att
regeringen ska återkomma. Vi talar ju alla så väl om
småföretagen. Här är ett konkret fall där man verkli-
gen kan gå in och säkra konsumentskyddet men också
skapa bra förutsättningar för småföretagare.

Anf.  4  LARS LILJA (s) replik:
Fru talman! Jag känner mig tvungen att kommen-
tera lite grann av det som Viviann Gerdin har sagt när
det gäller ställandet av de här garantierna. Jag har
varit i kontakt med Kammarkollegiet, och det är fak-
tiskt så att de garantier som företagen ska ställa mot-
svarar de åtaganden som företaget har gentemot kon-
sumenten. Om man har betalat in, normalt, en viss
summa i förskott till företaget för den tjänst som man
ska köpa ska den garanti som företaget ska ställa
motsvara det här åtagandet. Det tycker jag faktiskt i
någon mån är ett rättvist system. Varje företag ställer
en garanti som motsvarar det åtagande man har gen-
temot konsumenten. Det tycker jag är rättvist, för då
ställer man upp på lika villkor.
Fondlösningar har diskuterats, men där finns ock-
så problem. Det är inte alls säkert att en fondlösning
blir rättvisare, för då måste man hitta nivåer på hur
mycket man ska betala in i fonden. Man måste ta
ställning till vad som händer om fonden töms på
pengar, om fonden blir för stor osv., och man måste
fråga sig hur man ska lägga beloppen i förhållande till
de åtaganden som respektive företag har gentemot
sina kunder.
Det är inte alls säkert att ett fondsystem är rättvi-
sare eller att ett fondsystem gör att marknaden funge-
rar bättre. Jag vet också att Kammarkollegiet tar hän-
syn till företagens storlek och omfattning när man ska
fastställa garantibeloppet.

Anf.  5  VIVIANN GERDIN (c) replik:
Fru talman! Till Lars Lilja skulle jag vilja säga att
det är klart att konsumenterna ska skyddas. Det är vi
helt överens om. Men företagens åtaganden gentemot
konsumenterna är inte lika med utfallet. Om konsu-
menterna kan tryggas och om någonting inträffar få ut
sina eventuella kostnader från en fond är de ju säkra
till 100 %. Sedan kan man, och det finns med i utred-
ningsförslaget, successivt bygga upp fonden. Det
finns ett minimibelopp i fonden som täcker, och om
det behövs mer är alla med och betalar utifrån re-
spektive företags volym och verksamhet.
Det finns i dag ingenting som säger att samtliga
småföretag skulle få problem på det här området.
Hittills har det visat sig att det är ytterst få, men för
att man verkligen ska kunna vara säker och konsu-
menterna ska kunna erhålla ett hundraprocentigt
skydd kan fondsystemet som jag ser det vara en
mycket bra lösning.

Anf.  6  LARS LILJA (s) replik:
Fru talman! Jag delar givetvis uppfattningen att
det är viktigt att konsumenterna har ett bra skydd,
men jag hävdar också att systemet ska vara någotså-
när rättvist för de företag som ingår i fondsystemet.
Jag tror att man kommer att få problem med att skapa
ett fondsystem som gör att man faktiskt betalar in i
förhållande till de åtaganden man har gentemot kon-
sumenten. Det är det jag tycker är den springande
punkten.
Det här systemet innebär att varje företag betalar i
förhållande till sitt åtagande gentemot konsumenten.
Det innebär att stora företag betalar mer och att mind-
re företag betalar lite. Det tycker jag är rättvist, och
det är inte konkurrenssnedvridande utifrån mitt sätt
att se saken.
Har vi ett fondsystem där man betalar olika
mycket och fonden kanske är full och man inte beta-
lar in innebär det faktiskt att det kan bli lättare för
oseriösa företag att etablera sig i branschen. Dess-
utom innebär det ju att ett företag har betalat in rela-
tivt lite pengar, men om det går i konkurs måste man
ta fondens medel i anspråk. Det är i så fall de andra
företag som har betalat in pengar till fonden som i
någon mening får betala för konkursen. Jag vet inte
om heller det systemet är rättvist.
Som sagt var, vi har sagt att vi ska titta över det
här och se vad det får för konsekvenser för de mindre
företagen i branschen. Jag tror inte att det finns någon
lätt lösning ens på det här problemet.

Anf.  7  VIVIANN GERDIN (c) replik:
Fru talman! Jag skulle vilja svara så här till Lars
Lilja. Eventuella farhågor kan man lösa lagstiftnings-
vägen oavsett vilket alternativ det gäller. Det natur-
ligtvis viktigt att man har lika villkor och att det är
rättvist för konsumenten, men det är också väldigt
viktigt att man har likartade villkor för de små och de
stora företagen. Det som har varit tidigare har verkli-
gen inte gynnat de små företagen.
Vad gäller fonduppbyggnad osv. handlar rättvisa
och lika villkor som jag ser det också om att de små
betalar in till fonden i relation till sin verksamhet. Det
innebär att de större företagen, som också har ett
större risktagande, ska vara med och ta ett större
ansvar. Det ser inte jag som någon lösning alls.
Det viktiga är konsumentskyddet och att vi fak-
tiskt kan lösa det på ett enklare sätt än det som dagens
system bygger på. Att Kammarkollegiet då skulle
göra individuella beräkningar på vad varje företag
skulle avsätta i resegaranti är som jag ser det lite
osäkert, även om man hänvisar att man kan överklaga
Kammarkollegiets beslut.
Varför inte ändå se lite närmare på det här? De
farhågor som eventuellt dyker upp kommer man att
kunna klara lagstiftningsvägen.

Anf.  8  ANA MARIA NARTI (fp):
Fru talman! Lite ideologi finns det trots allt i vår
diskussion i dag. Jag tycker att vi alldeles för ofta när
vi talar om konsumenten glömmer att det bästa för
konsumenten inte är en öppen motsättning mot pro-
ducenten och distributören utan ett bra samspel mel-
lan alla aktörer. Det finns ingen principiell fara in-
byggd i den relationen. En sund marknad bygger på
ett sunt samspel mellan alla dessa inblandade parter.
Det är därför vi har skrivit vårt särskilda yttrande.
Vi vill att också småföretagens intressen ska kun-
na försvaras i sammanhanget, så att relationen mellan
småföretagen och konsumenten fungerar. Att skydda
konsumenten betyder inte att skapa svårigheter för
producenten och distributören utan just att värna om
den sunda relationen mellan konsument, producent
och distributör.
Vi tycker att det är viktigt att uppföljningen av det
beslut som i dag fattas kommer rätt så snart, för små-
företagens synpunkter sådana de presenterades för oss
under uppvaktningen var ganska bestämda. Småföre-
tagarna verkade inte alls nöjda med dagens lösning.
Jag tror inte att någon politisk organisation i dag har
någonting emot en sund utveckling av småföretag.
Från vardagen vet vi alla att banker och försäk-
ringsbolag i dag mycket ofta misshandlar småföretag.
Det finns väldigt många småföretag som inte får köpa
försäkringar osv. Det system vi har i dag kan vara
kontraproduktivt i förhållande till turismens utveck-
ling i Sverige.
Jag berättade i utskottet om de små turistanlägg-
ningarna i Frankrike, hur fantastiskt de fungerar, hur
bra man blir behandlad när man kommer dit och hur
mycket information som finns om allt detta. Jag tror
att Sverige har enormt mycket att vinna på en ut-
veckling av ett starkt nätverk av researrangörer och
småföretag på turismens område över hela landet.
Därför hoppas jag att vårt särskilda yttrande kommer
att få en effekt under den fortsatta uppföljningen av
detta beslut.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 18 §.)

9 §  Ändringar i förmånsrättsordningen,
m.m.

Föredrogs
lagutskottets betänkande 2001/02:LU26
Ändringar i förmånsrättsordningen, m.m.

Anf.  9  TANJA LINDERBORG (v):
Fru talman! Jag vill bara i all enkelhet yrka bifall
till förslaget i lagutskottets betänkande. Detta tycker
jag är ett skolexempel på när politiken fungerar som
bäst i riksdagen. Det har varit helt prestigelöst och en
stor lyhördhet för andra partiers svårigheter att bara
rakt av tillstyrka en motion. Och genom generositet
från motionärernas sida har man skalat bort en del
skarpa yrkanden. Det har också varit en generositet
från den andra sidan i strävan att försöka göra det
bästa möjliga av en svår fråga.
Fru talman! Min högsta önskan under den tid som
jag har haft förmånen att få vara ordförande i lagut-
skottet har varit att få dela glädjen över detta beslut
med i första hand Stig Rindborg, som under en följd
av år så energiskt har drivit denna fråga.
När du nu lämnar riksdagen efter många år i det
politiska livet förtjänar den här lagen som regeringen
ska återkomma med förslag om i höst att kallas lex
Rindborg. Jag kommer alltid att bära med mig käns-
lan av den vänskap som i varje fall jag känner har
utvecklats mellan dig och mig. Ett innerligt tacka till
Stig.
Jag måste också tacka vice ordföranden Rolf
Åbjörnsson som också har ägnat ett sådant stort en-
gagemang åt förmånsrättsordningen. Du har aldrig
varit rädd för att sticka ut hakan i debattartiklar och i
andra sammanhang. Du är en verklig fajter på det här
området. Därför vet jag att när du nu i huvudsak ska
ägna dig åt civil verksamhet kommer jag hemifrån
mitt nya ställe att få läsa om dig åtskilliga gånger.
Lycka till och många tack Rolf.
Jag vill också tacka Agne Hansson. När du var
ordförande i lagutskottet såg jag alltid upp till dig. Du
har varit en alldeles utomordentligt god föreblid för
mig.
Till sist, men absolut inte minst, tack till dig Rune
Berglund som jag har känt i åtta år. Du har alltid
jobbat resultatinriktat i stället för att söka konfronta-
tion, och det har jag satt ett väldigt stort värde på.
Tack.

Anf.  10  RUNE BERGLUND (s):
Fru talman! LU26 handlar bl.a. om ändringar i
förmånsrättsordningen vid konkurser. Utskottet före-
slår att riksdagen ska göra ett tillkännagivande till
regeringen med förslag om lagstiftning så att det blir
en annan fördelningsprincip när tillgångarna i en
konkurs ska fördelas.
Tillkännagivandet innehåller också några andra
frågor som tas upp i betänkandet och som regeringen
bör bereda och återkomma till riksdagen med en
proposition så småningom.
Frågan om en ny förmånsrättsordning vid konkur-
ser har diskuterats i utskottet vid flera tillfällen under
de senaste åren. Utgångspunkten har varit att man
borde skapa bättre förutsättningar för rekonstruktio-
ner av företag med ekonomiska problem i stället för
att mer eller mindre regelmässigt använda konkurser
som åtgärd när företag kommer på obestånd. Det kan
vara så att det i dag inte finns tillräckliga incitament
för att pröva om det finns fortsatt livskraft i företag på
obestånd med den nuvarande förmånsrättsordningen
där staten och bankerna i princip tar det mesta av de
tillgångar som finns i bolag som sätts i konkurs.
Den som blir utan utdelning i konkurser med da-
gens lagstiftning är den lille företagaren som levererat
varor eller tjänster, den som ligger sist i förmånsrätts-
ordningen och som i värsta fall själv riskerar ekono-
miska problem på grund av utebliven ersättning när
andra har tagit sitt.
En parlamentarisk utredning, kallad Förmåns-
rättskommittén, har kommit med förslag till hur för-
månsrätten ska kunna utformas så att fler får utdel-
ning vid konkurser. Syftet med utredningen var också
att frågan om rekonstruktioner av företag på obestånd
skulle prövas i större utsträckning än nu samt att
delvis förändra och förbättra lönegarantin. Utskottets
uppfattning är att Förmånsrättskommitténs förslag
bör kunna utgöra en god grund för ett lagstiftnings-
förslag även om det delvis kan behöva omarbetas
enligt vad som angetts i betänkandet. Men som prin-
cip duger utredningen bra.
Vi har förstått att det är de som i dag har den star-
kaste ställningen i förmånsrätten som också vill ha
den kvar. Det är bankerna som inte vill göra avkall på
möjligheten att få tillbaka hela sitt utlånade kapital
vid en konkurs. Utredningen föreslår att de ska få
50 % tillbaka. Vi själva, dvs. staten, är också tveksam
till att avstå från skatteförmånsrätten. Bankerna säger
att det kan bli svårare för småföretagare att låna
pengar om bankerna redan på förhand vet att de bara
kan få tillbaka hälften vid en konkurs. Farhågan om
att det kan bli en restriktivare bedömning vid utlåning
finns också i ett särskilt yttrande i utredningen.
Staten säger att man inte kan välja sina kunder,
dvs. skattebetalare, och att man därför vill ha starkast
möjliga ställning. Utskottets utgångspunkt har varit
att försöka hitta bästa möjliga insolvenshantering i
svenskt näringsliv som kan bidra till en sund före-
tagsutveckling i Sverige.
Det är den uppgiften vi nu ger till regeringen ge-
nom vårt tillkännagivande, att man ska göra en balan-
sering när det gäller förmånsrätten på ett sådant sätt
att fler tar aktiv del när företag får problem i stället
för att passivt invänta utdelning i konkurser. Målet
ska alltså vara fler rekonstruktioner och färre konkur-
ser.
Eftersom detta är mitt sista framträdande i denna
talarstol åtminstone under denna period vill jag tacka
för den tid som har gått och särskilt tacka Stig Rind-
borg och Rolf Åbjörnsson som jag vet frivilligt läm-
nar riksdagen. Jag vill även till ordföranden framföra
ett tack för de fina orden.
Fru talman! Jag yrkar delvis bifall, bifall och av-
slag på motioner enligt de fyra punkter som finns
angivna i betänkandet på s. 3 under rubriken Utskot-
tets förslag till riksdagsbeslut.

Anf.  11  STIG RINDBORG (m):
Fru talman! Denna debatt handlar om förmåns-
rättsordningen. Innan jag börjar att debattera den vill
jag direkt framföra ett stort tack till lagutskottets
ledamöter för det arbete som har gjorts i detta ärende
och i många andra ärenden under de år som jag har
varit med. Jag har sagt till dig Tanja Linderborg att
jag inte begriper din politiska uppfattning men att jag
begriper att du är väldigt duktig, trevlig och skicklig.
Och det vill jag verkligen stryka under. Du har näm-
ligen skött detta på ett enastående sätt. Du förstår inte
min politiska uppfattning, men vi har känt respons
rent faktiskt för det sätt som arbetet har skötts på.
Samma tack vill jag rikta till Rune Berglund som
ju var med i Förmånsrättskommittén och Per Rosen-
gren. Där jobbade vi tillsammans, och redan ganska
tidigt var vi överens om att om vi kan åstadkomma
det som i huvudsak framgår av det förslag som är
aktuellt och som har gått till Lagrådet skulle det gag-
na Sverige.
Rolf Åbjörnsson och jag har jobbat ihop många
gånger utanför riksdagen. Men när vi nu har haft detta
gemensamt har vi verkligen lagt ned möda och an-
strängning.
Jag skulle kortfattat vilja rekapitulera det senaste
årtiondets historia beträffande förmånsrätt i konkur-
ser.
År 1990 började finanskrisen, som kom att vara
under större delen av 1990-talet. I september 1990
inställde finansbolaget Nyckeln, med en omslutning
på tiotalet miljarder, sina betalningar varvid jag var
rättens ombudsman och skulle handlägga betal-
ningsinställelsen med sikte på en rekonstruktion ge-
nom ackord. Rekonstruktionen lyckades trots, vill jag
säga, gällande lagar.
I fråga om de bestämmelser som då gällde, och
som i viss mån fortfarande gäller, är det väldigt
mycket bekymmer med att åstadkomma ackord. Det
uppkommer kontroversiella frågor, och det uppkom
också kontroversiella frågor i Nyckeln.
I det läget talade jag med en av de äldre framstå-
ende experterna, en professor som medverkat vid
tillkomsten av de flesta lagar som kommit till under,
skulle jag vilja säga, de senaste 50 åren. När jag ställ-
de en konkret fråga till honom fick jag det raka sva-
ret: Advokaten måste förstå att det här är frågeställ-
ningar som över huvud taget inte var aktuella då
lagen stiftades.
Det gäller alltså att hålla lagarna ajour så att säga.
Nu har vi, med tio års fördröjning, kommit fram till
vad jag tycker att det är väsentligt att vi får ha, nämli-
gen en lagstiftning på förmånsrättssidan som pekar i
den här riktningen.
Ambitionen i den svåra kris som var har ju varit
att få så många rekonstruktioner som möjligt. Tyvärr
blev det praktiskt taget enbart konkurser. Det förslag
som faktiskt fanns redan 1992 skulle just remitteras
till Lagrådet men blev stoppat. Därefter har frågan
dragits i långbänk.
Förmånsrättskommittén lade för några år sedan
fram ett enigt förslag. Om vi får en förmånsrättsord-
ning som har så få förmånsrätter som möjligt kommer
det, det är jag helt övertygad om, att vara till gagn
såväl för företag på obestånd som för dess borgenärer
och, inte minst, samhället. Det säger sig självt att om
borgenärerna har samma möjlighet till utdelning finns
det bättre förutsättningar för en samsyn.
Sedan lagutskottet fick beskedet att den aviserade
propositionen, den här gången med förslag till ny
lagstiftning beträffande förmånsrätt, inte skulle kom-
ma kom vi - som Tanja Linderborg och Rune Berg-
lund sagt - överens om att jobba i lagutskottet. Nu
har vi alltså fått det förslag som ligger på riksdagens
bord.
Vidare är utskottet enigt om att frågan om ränta på
medel som staten förskotterat på lönegarantin ska
utredas i anledning av ett rättsfall från Högsta dom-
stolen från 1998 där helt plötsligt tillämpningen av en
lag som hade gällt sedan 1979 förändrades. I 28 år
hade man arbetat efter en modell. Det gäller då ränta
på statens pengar som enligt det rättsfallet ska utgå
innan de anställda har fått full utdelning på sina löne-
fordringar.
Nåväl, vägen att nå hit har varit lång, men det för-
slag som nu finns i Lagrådets utlåtande här och som
nu ligger på riksdagens bord är det en glädje att få
behandla.
Jag har inte nött den här talarstolen så ofta men
jag sätter ett värde på att få vara med och säga vad jag
har önskat. Jag har aldrig känt annat än att handlägg-
ningen här ger utrymme för alla som vill säga något
att verkligen få göra det.
Jag vill tacka för de här åren. Jag har sagt att nu
ska jag ägna mig åt fysiska aktiviteter och idrott ef-
tersom det är något som jag har eftersatt. Sedan får
jag väl se när det gått en period om åldersgränserna
helt är utsuddade och man säger: Är ni vettiga kan ni
ha chans att komma igen. Jag vet inte hur det blir då.
I alla fall tycker jag att det har varit väldigt roligt
under de här åren. Tack!

Anf.  12  ROLF ÅBJÖRNSSON (kd):
Fru talman! Det blir lite av skolavslutning över
detta. Det är väldigt trevligt att få avsluta sin period i
riksdagen med ett sådant här ärende som vi i utskottet
är så rörande överens om. Jag tackar också för vänli-
ga ord här.
Det här med förmånsrättsordning, konkurs, obe-
stånd och företagsrekonstruktion låter väldigt tek-
niskt, men i botten är det helt enkelt på det viset att vi
vill ha en lagstiftning som främjar möjligheterna att
hantera företag i kris. Har vi en sådan lagstiftning
räddar vi värden, och vi räddar arbetstillfällen och
räddar möjligheter så att människor inte far illa. Det
är alltså en viktig och tung uppgift som ligger bakom
detta.
Lite sorgesamt är det att det har tagit så lång tid
att komma i mål. Men nu måste alla i omvärlden
notera att det just finns en politisk vilja att genomföra
en reform i enlighet med de principer som finns ut-
tryckta i Förmånsrättskommitténs betänkande.
På olika sätt har man motarbetat möjligheterna att
genomföra detta. Jag menar att det i demokratins
namn måste vara slut på det fr.o.m. nu. Det går ju inte
att tänka sig en bredare parlamentarisk förankring för
en reform än vad som ges uttryck för i detta betän-
kande.
Naturligtvis yrkar jag bifall till utskottets förslag i
betänkandet.
Vidare vill också jag rikta ett tack till de ledamö-
ter här som ståndaktigt har arbetat för denna reform.
Jag tänker särskilt på Rune Berglund och Per Rosen-
gren som inte alldeles självklart hamnar i den här
situationen. Det är uppfriskande att det även i detta
parlament finns storväxta furor som inte viker sig i
första taget. Tack, fru talman!

Anf.  13  AGNE HANSSON (c):
Fru talman! Det är ovanligt med en så lång talar-
lista till ett betänkande som utskottet är fullständigt
enigt om, men det har kanske redan framgått av de
anföranden som hållits här vad syftet med debatten
är. Jag vill gärna instämma i det.
Talarlistan symboliserar frågans längd och seghet.
Den här ändringen i förmånsrättsordningen har ju
diskuterats länge och i flera regeringskonstellationer.
Inte minst förgrundsfigurerna Rindborg och Åbjörns-
son har ståndaktigt funnits med - med samma stånd-
punkt i olika konstellationer, oavsett regeringsskiften.
Fru talman! Jag begärde begärt ordet också för att
falla in i hyllningskören här och i tillfredsställelsen
med att vi nu enigt i lagutskottet har kommit fram till
denna ståndpunkt. Det bevisar att demokratin funge-
rar i landets högsta beslutande organ och, inte minst, i
beredningsinstanserna. Detta är tillfredsställande.
Naturligtvis tackar jag för de vänliga orden från
fru utskottsordföranden. Jag kan gärna återgälda dem
genom att konstatera att nuvarande utskottsordföran-
den har haft större framgång med att nå slutmålet än
jag hade under min tid som ordförande. Kanske beror
det på att hon har haft förmåga att tala till majoriteten
på ett sådant sätt att vi nu har nått hit.
Under min tid i utskottet - tidigare som ordföran-
de men även nu - har jag inte funnit annat än att det
har varit lätt att ha en dialog med majoriteten. Jag vill
också instämma i att det är berömvärt att man så
prestigelöst har kunnat diskutera sig fram till denna
ståndpunkt. Jag vet av erfarenhet att integriteten
bland utskottets ledamöter är stor i detta samman-
hang. Det har ni från majoritetens sida visat också nu.
Det är bara att hoppas att regeringen orkar tillgo-
dose utskottets hemställan och begäran om förslag på
dessa punkter. Det kommer att stärka löntagarnas
situation, och det ökar betydligt möjligheterna att
rekonstruera företag efter konkurser.
Jag vill slutligen tacka Åbjörnsson och Rindborg
för det samarbete vi har haft under dessa år. Lycka till
med den fysiska aktiviteten, Stig, och välkommen
åter.

Anf.  14  ANA MARIA NARTI (fp):
Fru talman! Det enda som saknas är att vi börjar
sjunga "Den blomstertid nu kommer". Men det är
roligt, och vi är glada över det som har hänt. Också
jag vill tacka Stig Rindborg, Rolf Åbjörnsson, Tanja
Linderborg, Rune Berglund och även Per Rosengren,
som sällan är med oss men som verkar ha jobbat
mycket för detta.
Vi förbättrar i dag förutsättningarna för tillväxt i
landet. Det är väldigt viktigt att näringslivets växt-
kraft fungerar obehindrat. Vi har gjort en god sak.
Som någon som inte visste någonting om konkur-
ser och företagsrekonstruktion innan hon, dvs. jag,
kom in i utskottet måste jag säga att jag har lärt mig
en sak till. Jag har lärt mig att begripa t.o.m. kompli-
cerade lagar tack vare det mycket seriösa och fina
arbete vi gör i utskottet. Jag vill tacka alla, och jag är
glad att jag som en mycket ödmjuk ledamot i sam-
manhanget har kunnat vara med när detta beslutades.

Anf.  15  PER ROSENGREN (v):
Fru talman! Även jag är naturligtvis väldigt glad
att vi har kommit så här långt. Dock ska vi vara med-
vetna om att vi ännu inte har något förslag att ta ställ-
ning till här i riksdagen. Vi kanske ska vänta med de
riktiga glädjeyttringarna tills vi faktiskt kan klubba ett
beslut. Men det är väldigt roligt att det finns en total
enighet här i kammaren om detta. I och med att det
finns en sådan borde regeringen naturligtvis upp-
märksamma detta och återkomma så fort som möjligt.
Jag vill återkomma till att utredningen - Förmåns-
rättskommittén - var enig sånär som på några särskil-
da yttranden. Det var en styrka redan det, tycker jag.
Utredningens förslag andas det man pratar så mycket
om, nämligen förenkling. Kommittén föreslog många
förenklingar och framför allt förbättringar - möjlighet
för företag att rekonstrueras utanför konkursinstitutet,
dvs. genom ett ackordsförfarande.
Jag tror också att regeringen från början var helt
inställd på att verkställa kommitténs förslag. Så sent
som i höstas tror jag att man var beredd att lägga fram
ett förslag i riksdagen.
Sedan, i slutändan, kom två intressenter in, som
redan tidigare hade gjort vissa invändningar. Det var
bankerna och Riksskatteverket - de två stora parter
som skulle behöva maka lite på sig för att vi skulle
kunna få en bättre förmånsrättsordning.
Det intressanta var att alla i kommittén - även
Bankföreningens, småföretagarnas och RSV:s repre-
sentanter - var fullkomligt medvetna om att kommit-
téns förslag var en paketlösning. Bankerna fick rucka
lite på sina principer, och Riksskatteverket och staten
fick rucka lite på sina principer. Därför blev det heller
inga reservationer. Därför blir man lite konfunderad
när kritiken från bankerna dyker upp i efterhand.
Från bankerna hävdas det att den nya modellen
kommer att minska antalet lån till småföretag framför
allt i glesbygd. Det intressanta är att många andra
länder har provat denna modell. Finland har gått över
till den. I Tyskland har man inget hypotek på detta
sätt. Där fungerar det bra.
Jag har exempel på att det redan nu är problem för
vissa småföretag. Det kan inte bli sämre än vad det är
nu när det gäller bankernas behandling av småföretag.
Jag vill också tacka Stig Rindborg, Rolf Åbjörns-
son och Rune Berglund för det arbete som är nedlagt i
lagutskottet. Jag vill naturligtvis även tacka ordföran-
den Tanja Linderborg, som har skött detta på ett väl-
digt bra sätt. Jag hade förmånen att sitta i kommittén
tillsammans med Stig Rindborg och Rune Berglund.
Även där var det ett väldigt konstruktivt arbete.
Ambitionen var som sagt att få ett enkelt system
som faktiskt gynnade rekonstruktion utanför konkur-
sen. Jag tyckte trots allt att vi lyckades väldigt bra när
det gäller förslagen i kommittén.
Om det var jag som blev apostroferad av Rolf
Åbjörnsson kan jag säga att det är första gången jag
har blivit betraktad som storväxt. Tack för det. Sådant
kan man också behöva höra ibland.

Anf.  16  KARL GUSTAV ABRAMSSON
(s):
Fru talman! Efter alla dessa positiva inlägg känner
man nästan att man borde avanmäla sig från talarlis-
tan, för jag har en del synpunkter som inte riktigt är i
linje med dessa inlägg. Jag skulle vilja ta upp några.
Jag vill erinra om att Regionalpolitiska utredning-
en tog upp frågan om den försämrade kreditgivningen
för de små och medelstora företagen i detta land. Det
var ett stort bekymmer som utredningen inte kom
med något förslag om. Däremot fullföljde regeringen
analysen med att gå vidare och tala om att det här
behövs kompletterande insatser. Det behövs utred-
ningar för att vi ska kunna komma till rätta med detta
problem, som har blivit allt större. Det är inte bara i
glesbygd och inte bara i Norrlands inland, som många
vill påstå, som små och medelstora företag har pro-
blem med att skaffa kapital till investeringar och för
driften.
Näringsutskottet fullföljde detta i sin behandling
under förra hösten, och riksdagen fattade ett relativt
enigt beslut om att det behövs åtgärder.
Jag tycker att förslaget som Förmånsrättskom-
mittén har lagt fram i många stycken är positivt. Det
talades också om att det skulle vara en paketlösning.
När jag nu tittar på lagutskottets betänkande kan
jag se att man redan har börjat såga av ett av de kraft-
fulla benen, nämligen förbudet mot återvinning av
skatter och avgifter. Vi kan fundera på om det då blir
den paketlösning som Förmånsrättskommittén tänkte
sig.
Jag har under ganska många månader haft möjlig-
het att träffa både små företag, bankföreträdare, kre-
ditgivare och Bankföreningens företrädare för att
diskutera denna fråga. Det låter på Per Rosengren
som om frågan skulle ha väckts i slutfasen av be-
handlingen. Den har diskuterats hela tiden, och den
utgör ett stort problem. Det har man alltså anmärkt på
i ett väldigt tidigt skede.
Jag har en del erfarenhet från bankstyrelsearbete.
Jag vet att bankerna i många år har varit väldigt nog-
granna med sin kreditgivning. Det har naturligtvis
inneburit svårigheter för de små företagen. Och när
det gäller ett förslag som skulle innebära en efter-
ställning av dessa företagshypotek tror jag att möjlig-
heterna skulle minska ytterligare. Jag ska inte säga att
det blir så, men jag tror det.
Jag är i alla fall glad åt att man redan i Förmåns-
rättskommittén tog upp den här frågan, och jag har
läst det särskilda yttrandet av Rune Berglund m.fl.
väldigt noggrant. Där har man pekat på risken för att
det här skulle kunna komma att bli ett väldigt stort
problem, och det måste alltså beaktas.
Fru talman! Jag utgår från att regeringen, när den
får den här beställningen på sitt bord, läser kommit-
téns betänkande väldigt noga och också den regional-
politiska propositionen, som man själv har skrivit,
och riksdagens beslut när det gäller bl.a. stödet till
småföretagen. Jag tycker att det är viktigt att rege-
ringen i ett kommande lagförslag verkligen tittar på
de små och medelstora företagens möjligheter att
anskaffa nödvändiga krediter. Det är viktigt, eftersom
vi alla är överens om att det är i de små och medelsto-
ra företagen som tillväxten ska ske. Det är där jobben
ska komma fram. Det uttrycktes väldigt tydligt i det
betänkande som näringsutskottet lämnade till riksda-
gen, som riksdagen ställde sig bakom, att vi är över-
ens om att det behövs särskilda insatser. Då får inte
en sådan här beställning motverka det syftet.

Anf.  17  PER ROSENGREN (v) replik:
Fru talman! Jag vill bara erinra om att kommittén
faktiskt diskuterade frågorna om krediten och kredit-
möjligheter för små och medelstora företag. Man
menar, precis tvärtemot K G Abramsson, att detta
kanske gör att bankerna börjar värdera krediter i för-
hållande till det som de ska göra, dvs. i förhållande
till resultaträkningen. Det handlar om förmågan att
betala. Man ska inte titta statiskt på panträtter osv.
Det här är alltså en anpassning till förändringar i
banklagen. Man ska faktiskt titta på resultaträkningen
när man bedömer lånen. Och jag kan väl säga att
bankerna inte har lärt sig detta ännu.
Jag kan ta ett exempel från min hemkommun. Två
företag skulle tillsammans köpa en fastighet. Den
betingade först ett värde på 1,3 miljoner. Sedan var
den nere i 800 000. Därefter fick de här två företagen
köpa den för 425 000. De gick till en av de större
bankerna och fick inte lån med motiveringen att fas-
tigheten inte hade något marknadsvärde. Det var två
företag med starka resultaträkningar. Det ena företa-
get var över 40 år gammalt och hade aldrig uppvisat
några röda siffror.
Därför ska man kanske ställa större krav på ban-
kerna i samband med deras kreditgivning. Det skulle
faktiskt stärka dem inom banksektorn som vill bedö-
ma krediterna lite mer modernt och inte på det gamla
panträttssättet.

Anf.  18  KARL GUSTAV ABRAMSSON (s)
replik:
Fru talman! Jag kan inte svara för hur alla banker
och kreditinstitut jobbar med kreditgivningen, men
jag vill nog påstå att man de senaste tio åren har
skärpt prövningen oerhört mycket.
Jag har haft förmånen att läsa sådana PM som
man har som underlag för att fatta beslut om krediter,
och de är oerhört omfattande. I dem tas alla de områ-
den upp som berör företagandet. Det handlar inte bara
om säkerheter utan också om kompetens hos före-
tagsledningen, om produkter och om marknader. Vi
kan räkna upp en mängd parametrar som man tittar
på. Så jag tror att Per Rosengren borde ta och skaffa
sig lite mer kunskap om hur kreditgivning går till i
dag. Och jag är alldeles övertygad om att vi, om inte
staten och riksdagen så småningom fattar beslut om
kompletterande åtgärder när det gäller kreditgivning
till små och medelstora företag, kommer att få se en
avmattning, och vi kommer att få uppleva väldigt
stora problem när det gäller att driva små och medel-
stora företag. Jag är naturligtvis särskilt bekymrad
över hur det kommer att se ut i Norrland och i Norr-
lands inland.

Anf.  19  PER ROSENGREN (v) replik:
Fru talman! Jag ska inte diskutera vem som har
störst kunskap eller mest erfarenhet av långivning till
små och medelstora företag. Jag tycker att vi kan ta
den diskussionen någon annan gång. Den ska vi inte
ta här i kammaren.
Vad jag försökte peka på var det faktum - och där
är vi tydligen eniga - att just de förslag som läggs
fram i Förmånsrättskommittén gynnar en modernare
syn på kreditgivning. Det är precis det som K G
Abramsson säger. Men risken med det nuvarande
systemet är att man hänger kvar vid den gamla mo-
dellen. I ett flertal fall, då jag själv har varit med som
konsult, har det här varit ett problem. Man har inte
tittat på resultaträkningen på det sätt som man ska
göra nu för tiden. Det handlar alltså om fall som lig-
ger ganska nära i tiden. Det här sista var så sent som i
höstas.

Anf.  20  KARL GUSTAV ABRAMSSON (s)
replik:
Fru talman! Vi kommer förmodligen inte längre i
diskussionen om hur man jobbar med kreditgivning
och om bakgrunden för de kreditbeslut som fattas.
Men jag vill avslutningsvis peka på att detta måste ha
varit ett litet aber för kommittén, eftersom man har
utvecklat det här i ett särskilt yttrande, och jag är glad
för att det finns med. Det kommer ju att vara underlag
för den bedömning som regeringen ska göra i och
med att man ska komma tillbaka till riksdagen med
ett lagförslag utifrån den beställning som lagutskottet
har gjort här.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 18 §.)

10 §  Partnerskap och adoption, m.m.

Föredrogs
lagutskottets betänkande 2001/02:LU27
Partnerskap och adoption, m.m. (prop. 2001/02:123).

Anf.  21  TANJA LINDERBORG (v):
Fru talman! När jag kom in i riksdagen för åtta år
sedan fick jag en förfrågan om jag ville vara med på
en motion som skulle gå ut på att man skulle tillåta
homosexuella par att adoptera. Utan att fundera vida-
re över det sade jag reflexmässigt nej. Jag hade näm-
ligen aldrig haft anledning att fundera över den pro-
blematiken.
I min mycket tidiga barndom var det faktiskt kri-
minellt att vara homosexuell, och ända fram till 1979
betecknades homosexualitet som en sjukdom, så jag
hade aldrig haft någon anledning att fundera över
detta. Men senare kom jag att berätta om den fråga
som jag hade fått för mina döttrar. Då sade de: Nä-
men mamma, ingen vuxen har väl rätt att adoptera.
Däremot har barn rätt att komma till sjysta föräldrar,
och det kan väl lika gärna vara homosexuella par.
Detta gjorde att jag året därpå skrev en motion
under allmänna motionstiden. Först året därefter, efter
ännu en motion, bifölls den delvis. Men det är inte
bara jag som har skrivit motioner om det här, utan det
är många i den här kammaren. Den som jag särskilt
tänker på en dag som denna är Barbro Westerholm
som har varit en sådan drivande kraft i riksdagen när
det gäller de här frågorna.
Det är med stor tillfredsställelse som jag konstate-
rar att det finns en bred politisk enighet i det här
ärendet. Inte mindre än fem av riksdagens sju partier
har ställt sig bakom regeringens förslag om att låta
homosexuella par prövas som adoptivföräldrar, att de
gemensamt ska kunna utses till särskilt förordnade
vårdnadshavare och att det ska finnas möjlighet till
styvbarnsadoption. Det sistnämnda står faktiskt sex
av riksdagens sju partier bakom.
Genom den forskning som finns vet vi att barn i
homosexuella familjer inte utvecklas sämre eller
annorlunda och inte heller är mer utsatta för mobb-
ning än barn i heterosexuella familjer. Resultaten är
samstämmiga. All tillgänglig internationell forskning
visar alltså att barn i homosexuella familjer mår bra.
Det slogs senast fast av fyra ledande experter på om-
rådet i DN Debatt för drygt en vecka sedan.
Men det som kanske har väckt de starkaste reak-
tionerna är internationella adoptioner. Det hävdas i
debatten och i en del motioner att den som är interna-
tionellt adopterad bär med sig ett annorlundaskap
som i sig självt är krävande att hantera, och att då
växa upp i en familj med föräldrar av samma kön
skulle innebära ytterligare ett annorlundaskap. Men
det kan resas flera invändningar mot det här resone-
manget. Det går inte att dela upp mänskligheten i två
kollektiva kategorier - dels en mindre kategori, där
människorna främst karakteriseras av att de är homo-
sexuella, dels en större kategori, där människorna
främst karakteriseras av att de är heterosexuella. Och
det går inte att säga att de i den sistnämnda kategorin
i grunden är lika. Vissa heterosexuella kvinnor och
män bär på betydligt fler annorlundaskap än vissa
homosexuella och tvärtom, naturligtvis. Olikheterna
går inte att addera på ett matematiskt sätt.
Hur de utlandsadopterade barnen mår har skildrats
i ett par TV-program, och av dem kan man lätt få
intrycket att alla adoptivbarn mår dåligt. Så är natur-
ligtvis inte fallet. I själva verket har de flesta ungdo-
mar som har varit föremål för den här undersökning-
en klarat sig mycket bra.
Flera utlandsfödda barn som kommer till Sverige
har minst en separation bakom sig. Vissa har varit på
barnhem, där de fått ett minimum av stimulans och
kärlek. Man kan förstå att sådana omständigheter
sätter sina spår.
Fru talman! Ett annat argument är att om Sverige
tillåter att homosexuella par får prövas som adoptiv-
föräldrar kommer givarländerna att stoppa all adop-
tion till Sverige. Det vet vi faktiskt ingenting om.
Enligt min och Vänsterpartiets mening ska inte andra
länders fördomar styra den svenska lagstiftningen.
Dessutom har jag svårt att förstå att den heterosexu-
ella normen ska överordnas homosexuellas rättigheter
att inte bli diskriminerade, dvs. att bli bedömda på
precis samma sätt som heterosexuella par.
Jag vill upplysa i och för sig redan upplysta per-
soner om att det i flera delstater i USA redan är tillå-
tet för homosexuella par att adoptera. Kanada är ock-
så ett exempel. Storbritannien förbereder just nu en
ändring av sin lagstiftning.
I debatten hävdas också vikten av att barn så långt
som möjligt bör ha rätt till identifikation med föräld-
rar av båda könen. Med detta resonemang borde
egentligen inte ensamstående ha rätt att bli prövade
som adoptivföräldrar. Men dagens familjebildning ser
ju inte ut som den gjorde för bara 20 år sedan. Det
finns så många olika typer av familjebildningar, varav
homosexuella är en. Jag menar att främst de barn som
redan finns i homosexuella familjer måste få samhäl-
lets erkännande och en juridisk bekräftelse på att de
finns. Det är vår uppgift som politiker att värna om
dessa barn.
Regeringen är lite motsägelsefull, tycker jag, när
de å ena sidan lägger fram ett förslag om att samkö-
nade par ska kunna prövas som adoptivföräldrar och å
andra sidan säger att det är viktigt att barnen har till-
gång till manliga och kvinnliga förebilder utanför
adoptionskretsen.
Detta har Vänsterpartiet reagerat mot i en motion.
Jag konstaterar att samtliga ledamöter i utskottet har
förståelse för vår kritik. Därför skriver utskottet att
uttalandena i propositionen inte får övertolkas. Ett
barn har rätt till goda förebilder oavsett vilket kön
förebilden har. Det ideala är naturligtvis att barnet har
ett nätverk som består av både äldre och yngre män-
niskor, såväl svenskfödda som utlandsfödda. Att då
skriva kvinnliga och manliga är väldigt svårtolkat och
kan lätt ge ett schabloniserat intryck av att kvinnan
står vid spisen och mannen tar med sig ungarna på
fotbollsmatch.
Fru talman! Vänsterpartiet välkomnar alltså rege-
ringens förslag i den del som gäller styvbarnsadop-
tion, att homosexuella gemensamt ska kunna utses till
särskilt förordnade vårdnadshavare, och få prövas för
internationella adoptioner.
Vi är också glada över att regeringen har för av-
sikt att återkomma till riksdagen när det gäller assiste-
rad befruktning på sjukhus, men vi tycker att det
borde ha funnits med redan nu i förslaget, precis som
kommittén också föreslog. Vi är lite otåliga på denna
punkt. Därför, fru talman, vill jag yrka bifall till re-
servation nr 7.
Med den lagstiftning som vi har i dag finns det
ingen som helst möjlighet för samkönade par att få
adoptera ett barn. Det är alldeles oavsett om paret
besitter en unik kompetens. De har inte ens rätt att bli
prövade. Det har däremot sexualförbrytare och andra
våldsverkare.
Det som ska bedömas när en fråga om adoption
uppkommer är inte om barnet kommer att växa upp i
den bästa av världar. Frågan som ska besvaras är om
adoptanterna kan tillgodose barnets behov i tillräcklig
utsträckning för att adoptionen kan sägas vara fören-
lig med barnets bästa. Kan de inte det ska en adoption
inte komma till stånd. Så är det för heterosexuella
adoptanter i dag. Så kommer det att vara för homo-
sexuella adoptanter också. Ett samhälle som sätter
barnen i främsta rummet kan inte redan på förhand
utesluta vissa föräldrar enbart på grund av deras sex-
uella läggning.
Fru talman! Jag vill avslutningsvis säga att rege-
ringens proposition är ett resultat av ett samarbete
mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Mil-
jöpartiet. Jag känner det angeläget att tacka de social-
demokratiska ledamöterna i utskottet. Tyvärr saknar
vi Miljöpartiet där. Främst vill jag tacka vice ordfö-
rande Marianne Carlström för det i mitt tycke utom-
ordentligt goda och konstruktiva samarbete som vi
har haft kring detta ärende.
Jag känner också ett behov av att tacka lagutskot-
tets kanslichef Lars Haglind och vår föredragande
Helén Törnqvist som på ett mycket skickligt sätt har
fått ihop detta betänkande. Tack så hemskt mycket!

Anf.  22  CHRISTEL ANDERBERG (m):
Fru talman! Ingen vuxen har rätt till barn. Där-
emot har barn rätt till goda uppväxtvillkor.
Adoption är ett löfte som staten ger till ett barn,
inte bara om ett bättre liv utan om bästa tänkbara
förutsättningar för det berörda barnet. Det unika vid
adoption är att staten officiellt välsignar ett föräldra-
skap och slår fast att en viss familjesituation är den
bästa för ett barn. Det finns inte och ska inte finnas
regler om vem som får sätta barn till världen, men när
man aktivt förflyttar ett barn från sin kultur och sitt
land för att ge det till en utvald familj är det ett an-
svarstagande från statens sida som kräver stor öd-
mjukhet och försiktighet.
Frågan om registrerade partner ska ges rätten att
prövas som adoptivföräldrar måste avgöras med ut-
gångspunkt i vad som utgör barnets bästa och med
fokusering på adoptivbarnens speciella förutsättning-
ar. Det är inte en fråga om homosexuellas rättigheter.
Det är en fråga om barns behov.
Av FN:s barnkonvention följer att barnets bästa
ska vara styrande för alla överväganden som rör ad-
option. Inga andra intressen får sättas före eller ens
anses lika viktiga som hänsynen till barnets bästa.
Barnkonventionen slår också fast att om det råder
minsta tvekan om vad som är barnets bästa ska för-
siktighetsprincipen gälla.
Den trista sanningen är att majoriteten av Sveriges
riksdag i dag kommer att fatta ett beslut som får
långtgående konsekvenser för tusentals värnlösa barn
utan att egentligen ha en aning om vad som är adop-
tivbarnens bästa och dessvärre utan att ha gjort ett
seriöst försök att skaffa sig den kunskapen. Till grund
för regeringens proposition ligger betänkandet från
Kommittén om barn i homosexuella familjer som nöjt
sig med att leverera ett beställningsverk.
Den forskning som visar att adoptivbarn skulle
möta större svårigheter i homosexuella familjer än i
heterosexuella har kommittén valt att tona ned eller
helt bortse ifrån. Betänkandet var inte enhälligt. Ex-
perterna i kommittén hade allvarliga invändningar
mot kommitténs förslag om homosexuellas rätt att
prövas för internationella adoptioner.
Nästan alla ur ett barnperspektiv tunga remissin-
stanser som t.ex. Socialstyrelsen, Barnombudsman-
nen, Statens nämnd för internationella adoptionsfrå-
gor, NIA, Svenska Läkaresällskapet, Sveriges Psy-
kologförbund, Forum för adopterade, Adoptionscent-
rum, Riksförbundet för Barnens Rätt i Samhället,
BRIS, och Rädda Barnen har avstyrkt kommitténs
förslag. Kritiken går bl.a. ut på att förslaget helt utgår
från ett vuxenperspektiv och inte från principen om
barnets bästa.
Regeringen har inte visat något intresse för de
forskningsresultat och kliniska erfarenheter som
finns. Den har också viftat bort den massiva kritiken
från utredningens experter, många tunga remissin-
stanser och Lagrådet. För regeringen har bara en sak
gällt: ett kongressbeslut fattat med minsta möjliga
majoritet om att homosexuella ska få adoptera.
Sällan har vi skådat ett så tydligt exempel på att
Socialdemokraterna prioriterar det politiskt korrekta
framför barns bästa.
Varje adoption börjar med en tragedi för barnet,
nämligen separationen från de biologiska föräldrarna.
Det är ett trauma som påverkar ett barn genom hela
livet. Adopterade barns identitetsbyggande är därför
mer komplicerat än andra barns. De allra flesta adop-
tivbarn klarar sig bra, men de som inte gör det får ofta
mycket allvarliga problem.
Kunskapen om adoptioner och adoptivbarns ut-
veckling är ännu ofullständig. Detta gäller särskilt
adopterade barn i homosexuella familjer. Det saknas
studier om viktiga delområden såsom familjebildning
och utveckling av den sexuella identiteten.
Den 6 mars i år redovisade docenten i barnpsyki-
atri Frank Lindblad en studie som han genomfört
tillsammans med två andra forskare. Enligt den studi-
en är risken för självmordsförsök eller fullbordade
självmord tre till fyra gånger högre för internationellt
adopterade än för andra jämförbara grupper i Sverige.
Ungefär samma överrisk gäller för psykisk sjukdom,
allvarlig kriminalitet och drogmissbruk. Studien kull-
kastar uttalanden i propositionen om att det inte finns
någon överrisk för adopterade barn. Uppenbarligen
finns det högre risk för adoptivbarn än för andra att
drabbas av allvarliga psykologiska och psykosociala
problem. Vi är skyldiga barnen att ta dessa rön på
allvar när vi fattar beslut som rör deras framtid.
Behandlingsinstitutionen Folåsa har specialiserat
sig på att behandla utlandsadopterade problembarn.
Erfarenheterna där, som vi i Lagkommittén har tagit
del av under ett studiebesök, ger vid handen att de här
barnens problembild kännetecknas av sorg efter sepa-
rationen från de biologiska föräldrarna, anknytnings-
svårigheter, språksvårigheter och annorlundaskap.
Ovanpå de uppräknade riskfaktorerna skulle, en-
ligt personalen på Folåsa, homosexuella föräldrar
ytterligare förstärka annorlundaskapet. Då adoptiv-
barnen redan nu har så stora problem borde det därför
vara uteslutet att addera ytterligare riskfaktorer - man
använder faktiskt ett så starkt ord som uteslutet.
Ingen som har tagit del av de här forskningsre-
sultaten och kliniska erfarenheterna kan med gott
samvete hävda att man i dag röstar för regeringens
förslag med barnens bästa för ögonen.
På något ställe i propositionen medger regeringen
att det faktiskt har visat sig att adopterade barn är mer
sårbara än andra barn och att dessa därför enligt re-
missinstanser inte borde utsättas för de ytterligare
påfrestningar som det kan innebära att adopteras av
homosexuella partner. Detta viftar regeringen sedan
bort med att allt talar för att homosexuella föräldrar
kan kompensera detta genom att tillgodose barnets
särskilda behov av trygghet, kärlek och god omvård-
nad.
Vi moderater ifrågasätter i och för sig inte detta.
Det är bara det att de problembarn som har studerats,
t.ex. i Frank Lindblads studie, har föräldrar som ut-
valts efter en noggrann prövning och som har höga
ambitioner att ta hand om sitt adopterade barn på allra
bästa sätt. De är enligt olika experter resursstarka
personer, långt över genomsnittet för biologiska för-
äldrar. Ändå räcker inte detta. Ändå uppstår det ofta
mycket allvarliga problem.
Vi moderater anser att det är utomordentligt vik-
tigt för ett barn att få växa upp med både en mamma
och en pappa eftersom adoptionen syftar till att ge
barnet en ersättning för dess biologiska föräldrar.
Regeringen instämmer visserligen i detta men säger
att i den mån barnet inte växer upp med adoptivför-
äldrar av båda könen får man se till att det har till-
gång till en manlig respektive kvinnlig förebild ge-
nom någon person utanför adoptionsrelationen. Detta
resonemang kan vi inte acceptera. Adoptivbarnets
särskilda behov måste naturligtvis kunna tillgodoses i
dess omedelbara närhet, dvs. inom familjen.
Regeringens förslag kommer också att leda till
haltande rättsförhållanden internationellt sett eftersom
Sverige kommer att stå isolerat i denna adop-
tionsmöjlighet. Det går inte att bortse från attityder
och kulturella skillnader i andra länder. Allt tyder på
att givarländerna som en följd av den svenska lagänd-
ringen helt kommer att avstå från att sända barn för
adoption till Sverige. Det innebär att argumentet för
dem som är för att låta registrerade partner utland-
sadoptera att man härigenom ökar antalet presumtiva
adoptivföräldrar faller. Resultatet blir i stället att de
cirka tusen barn som nu årligen adopteras till Sverige
blir kvar i slummen i Bogotá eller Bombay.
Mot bakgrund av dessa ställningstaganden är vi
inte nu beredda att stödja regeringens förslag att ge
registrerade partner rätt att prövas som adoptivföräld-
rar.
Ett stort antal experter och remissinstanser, däri-
bland Barnombudsmannen och BRIS, har påtalat att
hela adoptionslagstiftningen behöver ses över och att
några genomgripande förändringar inte bör vidtas
förrän en sådan översyn har kommit till stånd. Vi
moderater delar den uppfattningen.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 2
och 10.
Vid avslag på reservation 2 yrkar jag att riksdagen
under punkterna 3 och 11 fattar följande beslut:
Under punkt 3: att riksdagen godkänner vad som
anförs i motionerna 2001/02:L19 och 2001/02:L24
om avslag på propositionen såvitt avser internatio-
nella adoptioner.
Under punkt 11: att riksdagen dels godkänner att
regeringen säger upp den europeiska konventionen
om adoption av barn, dels antar regeringens förslag
till a) lag om ändring i lagen (1994:1117) om regist-
rerat partnerskap med den ändringen att 3 kap. 2 §
erhåller i bilaga A som Mitt förslag betecknade lydel-
se, b) lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna
barnbidrag med den ändringen att 4 § första stycket
och 4 § andra stycket erhåller i bilagan som Mitt
förslag betecknade lydelse, c) lag om ändring i
namnlagen med den ändringen att 2 § tredje stycket
erhåller i bilagan som Mitt förslag betecknade lydel-
se, d) lag om ändring i lagen om underhållsstöd, e)
lag om ändring i lagen om inkomstgrundad ålder-
spension med den ändringen att 3 kap. 13 § andra
stycket erhåller i bilagan som Mitt förslag betecknade
lydelse, dels antar det av utskottet i bilaga 3 framlag-
da förslaget (lagförslag 2) till lag om ändring i lagen
om homosexuella sambor. Därmed bifaller riksdagen
delvis motion So495 yrkande 4 samt avslår motioner-
na L226 yrkandena 1-3, L325 yrkandena 5 och 6,
L327, L344, L357, L359 i denna del, L368, L371
yrkandena 20 och 22-24 och So495 yrkande 5.
I bilaga A vad gäller lagen om registrerat part-
nerskap är mitt förslag till lydelse av 3 kap. 2 § som
följer:
En registrerad partner får med den andra partnerns
samtycke adoptera dennes biologiska barn om barnet
har hemvist här i landet. I övrigt får registrerade part-
ner varken gemensamt eller var för sig anta adoptiv-
barn enligt 4 kap. föräldrabalken. När det gäller lagen
om allmänna barnbidrag instämmer vi i regeringens
förslag med undantag av sista meningen som bör
lyda: "Är barnets föräldrar eller för barnet särskilt
förordnade vårdnadshavare av samma kön, skall vad
som sagts om barnets moder i stället gälla den biolo-
giske föräldern eller, om de gör anmälan om det,
adoptivföräldern."
I 4 a § andra stycket instämmer vi med regeringen
utom såvitt avser sista meningen som bör lyda: "Är
personerna av samma kön, betalas flerbarnstillägget
till den biologiske föräldern eller, om de gör anmälan
om det, till adoptivföräldern."
Vad gäller förslaget till lag om ändring i namnla-
gen bör sista meningen erhålla följande lydelse:
"Görs inte någon anmälan i fall som nu har sagts,
förvärvar adoptivbarnet genom adoptionen adoptiv-
moderns efternamn eller, om adoptivföräldrarna är av
samma kön, det efternamn som den biologiske föräl-
dern bär."
Slutligen vad gäller förslaget till lag om ändring i
lagen om inkomstgrundad ålderspension bör sista
meningen i förhållande till regeringens text lyda:
"Har ingen av föräldrarna något pensionsunderlag för
det året eller har de lika högt underlag, skall det pen-
sionsgrundande beloppet tillgodoräknas modern eller,
om föräldrarna är av samma kön, den biologiske
föräldern."

Anf.  23  TANJA LINDERBORG (v) replik:
Fru talman! Låt mig först säga att jag helt delar
Christel Anderbergs uppfattning att det är barnens
behov och inte de homosexuellas rättigheter som ska
sättas i främsta rummet.
Det jag ändå hade hoppats på var att den här de-
batten för barnens skull skulle ske på ett vuxet sätt.
Jag blev mycket besviken över att Christel Anderberg
raljerar och säger att detta skulle vara en typ av be-
ställningsverk och att det skulle få långtgående kon-
sekvenser för tusentals värnlösa barn.
Jag skulle vilja få ett förtydligande. Jag uppfattade
inte riktigt vad det får för konsekvenser för tusentals
värnlösa barn. Det vi pratar om här är möjligheten att
bli prövade. Jag skulle vara glad om Christel Ander-
berg ville ta sig lite tid att utveckla vad hon menade.

Anf.  24  CHRISTEL ANDERBERG (m) re-
plik:
Fru talman! Vi är helt överens om att den här de-
batten gäller barnens bästa, barnens behov och ingen-
ting annat. Ändå får man konstatera att Tanja Linder-
borg faktiskt inledde sitt anförande med att säga att
det var de homosexuellas rättigheter som fick henne
att börja motionera i denna fråga.
Beställningsverk, ja, vi har fått klart för oss att
den här kommittén dels hastades fram, den fick inte
tid och möjlighet att utreda vissa viktiga frågor i
botten utan det är fortfarande en massa lösa trådar i
luften. Dels har man bortsett från mycket av den
forskning som faktiskt finns, eller tonat ned den, eller
också beslutat sig för att man inte vill avvakta sådan
forskning som är på gång. Det kan man ju göra om
alla inblandade parter ändå vet var kommittén bör
landa.
Det här är inte bara en kritik från oss moderater.
Den kommer också från de experter som satt med i
utredningen. Den kommer från många remissinstan-
ser, och den har ofta framförts i den allmänna debat-
ten. Det är inte någonting nytt här i dag.
Det är klart att det beslut som vi fattar i dag får
vittgående konsekvenser för många barn. Den mest
omedelbara konsekvensen är väl att många barn som i
dag kan adopteras av heterosexuella föräldrar i Sveri-
ge inte kommer att kunna göra det under överskådlig
framtid.

Anf.  25  TANJA LINDERBORG (v) replik:
Fru talman! Jag hade uppskattat om Christel An-
derberg hade lyssnat på det jag sade inledningsvis.
Det var att det inte var de homosexuellas rättigheter
som fick mig att engagera mig och motionera i den
här frågan utan, precis som mina barn sade, att barn
har rätt att komma till sjysta föräldrar och det oavsett
dessa föräldrars sexuella läggning. Det var det jag
sade och ingenting annat.
Nu har Christel Anderberg redogjort för ett antal
nya yrkanden som Christel Anderberg inte har tagit
upp i utskottet, där vi haft möjlighet att behandla
dem. Då kan man kanske fundera på att det också kan
vara ett beställningsverk. Vad vet jag.
Sedan pratar Christel Anderberg om de tusentals
värnlösa barnen och slår på något sätt med stor säker-
het fast att givarländerna inte kommer att vara intres-
serade av att låta heterosexuella par i Sverige få ad-
optera. Vad har Christel Anderberg för belägg för det
egentligen? Det vet vi faktiskt ingenting om. Men
Christel Anderberg kanske har belägg för det.

Anf.  26  CHRISTEL ANDERBERG (m) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker precis som Tanja Linder-
borgs döttrar och alla andra som deltar i den här de-
batten att barn har rätt till sjysta föräldrar. Det är bara
det att forskningen och de erfarenheter vi har av de
problem och svårigheter som många adopterade barn
har visar att det inte räcker med sjysta föräldrar.
Många gånger har barnen problem med sig från tiden
före adoptionen.
Barnexperter, remissinstanser, alla som kan anses
vara sakkunskap på det här området säger att utöver
de riskfaktorer som utlandsadopterade barn har, ut-
över det annorlundaskap som många upplever, kom-
mer förhållandet att man inte har två föräldrar av
olika kön som de flesta kompisar har utan två mam-
mor eller två pappor. Det kommer att utgöra ytterliga-
re en riskfaktor som barnen har att bära med sig. Det
kommer att förstärka annorlundaskapet.
I enlighet med försiktighetsprincipen som vi ju
hyllar i många andra sammanhang måste vi ta dessa
varningsklockor på allvar. Barnen har också rätt till
att vi lagstiftare utgår från försiktighetsprincipen.
Vad gäller givarländernas benägenhet att skicka
barn till Sverige för adoption har det gjorts undersök-
ningar av kommittén bland alla våra vanligaste gi-
varländer. Det har visat sig att inget av dem är berett
att i dag skicka barn till Sverige. Det här är också
någonting som Lagrådet framhåller i sin kritik av
förslaget.

Anf.  27  ALF SVENSSON (kd):
Fru talman! Låt mig börja med att yrka bifall till
reservationerna 1 och 5.
I sin regeringsförklaring efter valet 1998 sade
statsministern: "Barnkonventionen skall efterlevas
och alla relevanta politiska beslut skall analyseras
utifrån hur de påverkar barnens situation."
Det är ord som förpliktar. FN:s barnkonvention
har naturligtvis barnens bästa som grundpelare.
Justitieminister Thomas Bodström lovar i inled-
ningen till Justitiedepartementets verksamhetsplan för
år 2002 att "i all lagstiftning värna barnperspektivet".
Bodström hävdar att regeringen levt upp till föresat-
sen. Det är inte endast en grov överdrift, det är inte
sant.
Proposition 123, som går under namnet Part-
nerskap och adoption, är enligt Kristdemokraternas
uppfattning ett flagrant exempel på hur regeringen
ogenerad sviker sina egna löften till barnen. I stället
för att värna barnperspektivet bortser man helt från
det.
Det förlag som den socialdemokratiska partikon-
gressen i fjol fattade beslut om, med minsta möjliga
majoritet, går ut på att två personer av samma kön
och som ingått partnerskap ska få rätt att gemensamt
prövas som adoptivföräldrar. I dag får endast gifta
personer prövas gemensamt. Alla andra vuxna får i
dag prövas som adoptivföräldrar individuellt. Men,
fru talman, det är faktiskt inte homosexuella perso-
ners lämplighet eller olämplighet som föräldrar som
den här debatten egentligen bör handla om.
Adoption är inte till för att ge vuxna människor
barn utan för att ge barn föräldrar. Ingen har rätt till
barn, vare sig heterosexuella eller homosexuella par.
Däremot har alla barn rätt till föräldrar. Varje barn
har ju en biologisk mamma och en biologisk pappa.
Olika omständigheter kan leda till att en eller båda
föräldrarna försvinner ur barnets liv. Då är det sam-
hällets skyldighet att så långt det står i dess makt
medverka till att ge barnet en ersättning för dess bio-
logiska föräldrar.
Enligt Kristdemokraternas uppfattning ska en ad-
option, som är det enda tillfälle då staten reglerar hur
en familj ska se ut, innebära att det ursprungliga fa-
miljeförhållandet i så hög utsträckning som möjligt
efterliknas. Det är vår uppgift att fatta det beslut som
är bäst ur barnets synvinkel. Riksdagen ska självfallet
agera för barnens bästa.
När jag hävdar denna ståndpunkt kallas jag för
homofob av somliga - också i denna kammare. Jag
kan utstå det tillsammans med många av mina parti-
kamrater. Men om jag är homofob är också Socialsty-
relsens ledning homofob, Rädda Barnen, Barnom-
budsmannen, Forum för adopterade, Adoptionscent-
rum, juridiska fakulteterna vid Uppsala och Lunds
universitet. Christel Anderberg räknade upp flera
betydelsefulla remissinstanser. De, liksom alla andra
remissinstanser som har kunskap om barns förhållan-
den, har motsatt sig att registrerade partner ges möj-
lighet att prövas som adoptivföräldrar. Mot denna helt
överväldigande sakkunskap står de remissinstanser
som har tillstyrkt förslaget och som i flertalet fall har
som huvuduppgift att värna vuxna homosexuellas
intressen.
Fru talman! Regeringen och de partier och leda-
möter som stöder regeringens förslag sviker barnen
och föresatsen att i all lagstiftning värna barnpers-
pektivet. Varför över huvud taget remissbehandla ett
förslag om man ändå inte tänker lyssna på den exper-
tis man anlitar? Detta är faktiskt ett mycket oroande
tecken i vår demokrati. Hur kunde den parlamentaris-
ka utredningen om homosexuellas pars rätt att prövas
för adoption så totalt köra över sina egna experter?
Inte vare sig dessa eller remissinstanserna betyder
tydligen något i en fråga som berör barn.
Regeringen har i propositionen lagt in, som har
nämnts här, ett nytt krav, nämligen att man ska för-
säkra sig om att det finns en person av motsatt kön i
barnets närhet. Regeringen medger således att ett barn
behöver ha förebilder av båda könen. Det är natur-
ligtvis ett belägg för att regeringen erkänner att två
föräldrar av samma kön inte är tillräckligt för barnets
utveckling. Men en förebild utanför familjen är givet-
vis inte detsamma som en förälder. Könsidentifika-
tion handlar inte enbart om att ha en förebild, det
handlar om att ha en relation till denna förebild. Ingen
kan garantera att en förebild finns till hands, men
föräldraskap kan man inte avsäga sig. Naturligtvis går
det inte att ersätta en pappa eller en mamma med en
förebild.
Fru talman! Adoption är en avgörande händelse i
barndomen och följer den adopterade genom livet.
Därför är adoptivbarnens utveckling och skapande av
identitet svårare än för andra barn. Deras frågor inför
livet är självfallet fler och annorlunda än för icke
adopterade. Jag vädjar till Sveriges riksdag att se till
att adoptivbarn ska slippa uppleva något som alla
andra barn garanterat inte behöver uppleva, dvs. att få
enbart två pappor eller enbart två mammor.
Vi ledamöter av Sveriges riksdag har i dag att för-
söka att sätta oss in i ett adopterat barns situation.
Fru talman! När det gäller vårdnad, t.ex. efter
skilsmässa, är det i gällande rätt ett primärt och
mycket strängt krav att barn ska ha umgänge med
både mamman och pappan - detta vare sig föräldrar-
na lever tillsammans eller ej. Denna princip stryks
under t.o.m. i situationer där den ene föräldern har
misshandlat den andra eller begått andra brott. Hur
får regeringen detta att hänga ihop? Enligt den speci-
allag som nu ska stiftas är en förälder av det motsatta
könet nästintill obehövlig, medan det i det andra fallet
är nästintill en tvingande nödvändighet. Det är up-
penbart att regeringen tillmötesgår en stark opinion
bland vuxna. Det är en opinion som inte är beredd att
sätta barnets bästa i främsta rummet. När regeringen
faller till föga för den opinionen sviker man, enligt
min bestämda uppfattning, barnen.
Det handlar om att bryta ned fördomar, har det
sagts. Det kan aldrig vara rimligt att använda barn
som murbräckor för att bryta ned fördomar.
FN:s barnkonvention föreskriver att om osäkerhet
råder om lagstadganden eller andra åtgärder är till
skada för barnet eller inte ska försiktighetsprincipen
råda. Lagförslaget strider mot 1993 års Haagkonven-
tion. Skulle förslagen i propositionen godtas av riks-
dagen måste dessutom den europeiska konventionen
om adoptioner från år 1967 frånträdas av Sverige. Det
är något som regeringen själv kallar olämpligt men
ändå tvingas föreslå. Nästan 100 % av barn som ad-
opteras i Sverige kommer från andra länder. Inget av
de länder varifrån barn nu adopteras accepterar tydli-
gen partner av samma kön som adoptivföräldrar. I
dag kan riksdagens beslut, som det är sagt här, om det
sker i överensstämmelse med regeringens förslag,
mycket väl komma att innebära att även de adoptio-
ner som sker enligt nu gällande regler stoppas.
Fru talman! Låt mig avslutningsvis upprepa: Ad-
option är en avgörande händelse i barndomen som
följer den adopterade livet igenom. För mig är det
helt ofattbart om riksdagens majoritet vågar och vill
ta på sig ansvaret att gå emot vad experter förordar
och vad personer med lång erfarenhet tillsammans
med barn som har problem med sin identitet också
förordar. Att orda om att värna barnperspektivet och
samtidigt rösta ja till regeringens förslag kan av oss
kristdemokrater inte uppfattas som något annat än ett
uppenbart falskspel.

I detta anförande instämde tredje vice talman Ro-
se-Marie Frebran, Erling Wälivaara, Gunilla Tjern-
berg, Jan Erik Ågren, Ragnwi Marcelind, Ulf Björk-
lund, Dan Kihlström, Ulla-Britt Hagström, Holger
Gustafsson, Kjell Eldensjö, Ingemar Vänerlöv, Fanny
Rizell, Rosita Runegrund, Annelie Enochson, Per
Landgren, Lars Gustafsson, Ester Lindstedt-Staaf,
Tuve Skånberg, Margareta Viklund, Kenneth Lantz,
Chatrine Pålsson, Harald Bergström, Maria Larsson,
Göran Hägglund, Sven Brus, Yvonne Andersson,
Björn von der Esch, Jan Orrenius, Inger Strömbom,
Ingvar Svensson, Mikael Oscarsson, Inger Davidson,
Stefan Attefall, Rolf Åbjörnsson och Désirée Pethrus
Engström (alla kd).

Anf.  28  TANJA LINDERBORG (v) replik:
Fru talman! Jag vill också till Alf Svensson säga
att jag är helt överens med honom om att det är bar-
nens bästa som måste sättas i främsta rummet. Som
mor och mormor tycker jag att det är så självklart att
man inte ens ska behöva säga det i den här kamma-
ren.
Alf Svensson nämnde också värdet av att ha bio-
logiska föräldrar. Jag tror också att det är en grund-
förutsättning för väldigt många barn. Men tyvärr
finns det alltför många barn i Sverige som inte har
den ena föräldern närvarande, som helt enkelt bara är
väck, och det är tragiskt.
Jag tycker att ni pratar med kluven tunga, Alf
Svensson. Om det är så att ni sätter barnens bästa i
främsta rummet - och det tror jag är er utgångspunkt,
men vi har skilda uppfattningar och har kommit till
olika resultat - kan inte jag förstå varför ni vill för-
vägra de barn som redan lever i homosexuella famil-
jer samma rättsliga status som barn i heterosexuella
familjer. Varför vill ni göra skillnad på de barnen? Är
barn i homosexuella familjer mindre värda?

Anf.  29  ALF SVENSSON (kd) replik:
Herr talman! Barn är alltid lika mycket värda. Det
är just därför vi har den hållning vi har. Alla barn ska
få ha, som Tanja Linderborg uttrycker det, "sjysta"
föräldrar. Och barn har rätt till en mamma och en
pappa. För varje barn är det centralt, tror vi, att få ha
det. Och det är "sjyst" att i lagstiftningshänseende
försöka åstadkomma detta så långt man mäktar.
Jag är lite förvånad över att Tanja Linderborg nu i
det ena replikskiftet efter det andra stryker under att
det är så självklart att vi ska se det ur barnens per-
spektiv. Jag hörde ju Tanja Linderborgs tal, och det
var väldigt inriktat på att det nu gäller att se till att
homosexuella vuxna får samma rättigheter som hete-
rosexuella.
Jag säger då att ingen, vare sig homosexuella eller
heterosexuella vuxna, har rätt till barn. Men jag lever
kvar i den - jag höll på att säga självklara - föreställ-
ningen att barn har rätt till föräldrar. Och barn har ju,
om jag kan använda det uttrycket, a priori en mamma
och en pappa.
Vad vi nu ska bestämma här i dag är om det går
lika bra med två mammor eller två pappor. Det är det
vi ska bestämma. Vi ska vara barnens ställföreträdare.
Vi ska fatta beslut som kommer att gälla för det en-
skilda barnet livet ut.
Då är jag förvånad över att så många i sina anfö-
randen och i sin argumentering talar om diskrimine-
ring mellan vuxna. Kanske är det så att om det ordet
ska användas, ska det nyttjas mellan barn. Varför ska
vissa barn ha det som andra inte ska ha, när vi ändå
vet att varje barn egentligen ska ha en mamma och en
pappa?

Anf.  30  TANJA LINDERBORG (v) replik:
Herr talman! Jag tyckte inte att jag fick svar på
min fråga - eller kanske delvis. Alf Svensson sade att
alla barn är lika mycket värda. Jag delar den uppfatt-
ningen. Alla barn är lika mycket värda. Men varför
vill då Alf Svensson och Kristdemokraterna göra
skillnad på de barn som i dag lever i homosexuella
familjer? Varför vill de förvägra dem rätten att få
samma juridiska status som barn i heterosexuella
familjer?
Alf Svensson nämnde också att vi nu är barnens
ställföreträdare. Ja, det var vi också den gången vi
avskaffade barnagan. Ibland måste vi ta på oss det
ansvaret även som politiker.
Jag tyckte mig ana att Alf Svensson också sade att
mitt inledningsanförande byggde i huvudsak på ho-
mosexuellas rättigheter. Än en gång - det går bra att
läsa snabbprotokollet sedan - vill jag säga att min
utgångspunkt har varit barnens bästa. Jag har sagt det
nu vid tre tillfällen, och jag kan säga det igen. Det är
barnens bästa som är utgångspunkten.
Det som skiljer mig från Alf Svensson är att jag
tror att homosexuella par kan vara väl så goda föräld-
rar som heterosexuella par. I det här fallet handlar det
om att bli prövad, inte om en automatisk rätt att få bli
adoptivförälder. Däremot handlar det om att man ska
kunna få bli prövad. Det förtjänar att upprepas gång
efter annan, eftersom det i debatten talas lite slarvigt
om att homosexuella har rätt att få bli adoptivföräld-
rar.

Anf.  31  ALF SVENSSON (kd) replik:
Herr talman! Då blev det sagt, när Tanja Linder-
borg nu sade att hon tror att homosexuella föräldrar
kan vara väl så goda föräldrar som heterosexuella.
Det är alltså just det perspektivet som hon har fastnat
i.
Jag säger att barnet har en mamma och en pappa,
och jag tycker att det är den mest självklara sak i
världen att lagstiftaren ska försöka se till - när nu
detta av någon anledning inte existerar för det enskil-
da barnet - att fatta ett beslut som kommer så nära
detta biologiska faktum som möjligt.
Då säger alltså Tanja Linderborg att hon tror att
heterosexuella föräldrar inte alltid är lika bra som
homosexuella föräldrar. Det är ju det som är fel per-
spektiv. Det är just för att ni har fastnat i det perspek-
tivet som ni för dessa resonemang.
Ordet "diskriminering" har ni låst till relationerna
mellan vuxna. Jag har inte någon gång hört represen-
tanter för er som säger ja till regeringens förslag tala
om att det kanske är en diskriminering att förmena ett
barn, eller si och så många, nu och då, rätten att få ha
både en mamma och en pappa när alla andra har det.
Varför kommer begreppet "diskriminering" aldrig in i
det sammanhanget?
Sedan hörde jag också - det kommer att stå i
snabbprotokollet - Tanja Linderborg tala om länder
som inte skulle ställa upp på att Sverige adopterar
barn. Hon kallade det "andra länders fördomar". Det
är alltså en fördom att leva med den inställning som
vi har, att ett barn har rätt till både en mamma och en
pappa. Det är slutledningen av vad Tanja Linderborg
sade, hur mycket hon än försöker le åt det från sin
bänk.
(Applåder)

Anf.  32  AGNE HANSSON (c):
Herr talman! Lagutskottets majoritet ställer sig
bakom regeringens förslag att registrerade partner,
förutsatt att de har fyllt 25 år, ska ges möjlighet att
prövas som adoptivföräldrar. I Centerpartiets parti-
motion föreslår vi att alla som har uppnått myndig
ålder ska få denna rätt. Det finns, som vi ser det,
ingen anledning att frångå myndighetsåldern när det
gäller adoption.
Det är ett föråldrat synsätt att tro att myndiga per-
soner inte anses mogna att fostra barn. Barn mår bra
av att ha unga föräldrar. Det bör snarare uppmuntras
än förhindras.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till
min reservation nr 11 under punkt 17 i betänkandet
som innebär att regeringen bör ta initiativ till en änd-
ring av lagen så att alla myndiga personer har rätt att
prövas för adoption. I övriga 16 punkter ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.
Herr talman! När lagutskottet 1999 genom ett till-
kännagivande begärde hos regeringen att adoptions-
lagstiftningen skulle ses över var det mot bakgrund av
att tiotusentals barn lever i en otillfredsställande
rättslig situation. Det rör framför allt barn till biolo-
giska föräldrar som lever i partnerskapsförhållanden.
Barn i sådana situationer har ingen juridisk trygghet
vare sig ekonomiskt, socialt eller rättsligt. Det kan
inte vara till ett barns fördel. Utifrån grundsynen att
det är barnens bästa som ska vägleda vår lagstiftning
kom denna utredning till stånd, och förslag ligger nu
om att dessa barn får sin rättsliga trygghet klarlagd.
Det är bra.
Frågan om partnerskap och adoption har diskute-
rats länge och intensivt. Det är inte alltid lätta avgö-
randen. Det är med ödmjukhet som jag har nalkats
mitt ställningstagande. För mig har följande principer
varit vägledande. Det gäller också Centerpartiets
ställningstagande i den här frågan.
För det första är det barnens bästa som ska prägla
utformningen av adoptionslagstiftningen. Då är det
inte i första hand vuxna som har rätt till barn, utan det
är barnens behov och uppväxtmöjligheter som ska
gälla vid bedömningen av en adoptionssituation.
För det andra är utgångspunkten alla människors
lika rätt och värde. Då är det svårt att undvika diskri-
minering om man inte låter alla få bli prövade som
adoptivföräldrar oavsett kön, sexuell läggning eller
vad det nu kan vara. Jag tycker att man rätt snart
kommer till den slutsats som både utredningen och
utskottets majoritet har dragit, nämligen att alla ska få
bli prövade om de är lämpliga som adoptivföräldrar.
Men det innebär inte att man med automatik kan få
bli adoptivförälder vare sig man är heterosexuell eller
homosexuell.
Jag kan ha respekt för dem som tycker att det är
svårt att ta ställning i denna fråga och att inte alla
kommer till den slutsats som utskottets majoritet gör.
Men jag tar mycket illa vid mig när vissa i debatten
framställer det som om de har monopol på samveten
och samvetsfrågor och tror att det bara de som är
emot som kan avgöra vad som är barnens bästa i alla
situationer. Det låter precis som om vi som är för
förslaget skulle tvingas rösta mot vår övertygelse och
gör det för att vi struntar i barnens bästa, sviker bar-
nen och är fullständigt samvetslösa. Så är det ju inte.
Jag anser att det förslag som ligger är till fördel
för barnens bästa, annars skulle jag aldrig rösta för
det. Men jag dömer inte ut dem som röstar emot som
samvetslösa. Jag är övertygad om att detta är rätt,
men jag dömer inte ut dem som är emot som mani-
pulerade mot sin vilja vare sig av någon lobbyorgani-
sation eller av någon partipiska. Jag har vägt argu-
menten och kommit till den slutsats jag gjort. Låt mig
ta ett exempel utifrån bilden om barnens bästa.
Det råder faktiskt enighet en bit på vägen mot den
punkt där majoriteten landar i betänkandet. Samtliga
utskottets ledamöter anser att det finns skäl att över-
väga en ordning som innebär att homosexuella par
ska kunna bli prövade som vårdnadshavare i de fall
då ett barn vuxit upp med sin biologiska förälders
partner och den biologiske föräldern avlider eller av
annat synnerligt skäl inte kan ha vårdnaden om bar-
net. Den möjligheten finns ju för övrigt redan i dag.
Att bara överväga är möjligen ett steg bakåt på vägen.
Men om man stannar där och inte accepterar ad-
option i en sådan situation, är barnet fortfarande lika
rättslöst som det är i dag. Det har ingen juridisk rätt
till trygghet ekonomiskt, socialt eller rättsligt. De
barn som lever med två vårdnadshavare som är ho-
mosexuella blir alltså, med motståndarnas argument,
utsatta gentemot kamrater på samma sätt som de barn
som lever i ett adoptionsförhållande med sina homo-
sexuella föräldrar eller adoptivföräldrar blir. Att neka
dessa barn till homosexuella vårdnadshavare deras
fulla rättsliga trygghet anser jag inte vara till barnens
bästa. Varför ska ett barn som har ett homosexuellt
par som vårdnadshavare inte ha samma rättigheter
som ett adoptivbarn? Det kan jag inte förstå. Något
mer inkonsekvent har jag svårt att tänka mig.
Herr talman! Tiderna förändras, och ibland går det
snabbt. Jag tror inte att någon som deltog i debatten i
denna kammare när vi för fyra år sedan diskuterade
initiativet till utredningen, då bedömde att vi skulle
hamna där vi är nu med slutresultatet. Attityder för-
ändras, och förhållningssätt ändras. Det är skönt att
veta, men det kan vara jobbigt att ompröva. Till viss
del handlar det om skillnader i synen mellan genera-
tioner. Därvid har jag alltid haft stor lyhördhet för de
yngre generationerna. De är framtiden, och det är
hoppfullt.
Låt mig i det sammanhanget kommentera de far-
hågor som rests mot förslaget om att barn som växer
upp i homosexuella familjer skulle vara särskilt ut-
satta gentemot sina kamrater och sin omgivning,
särskilt barn som adderar ytterligare ett annorlun-
daskap till något annat. Med det fördomsfria förhåll-
ningssätt som den yngre generationen har till homo-
sexuella kommer detta, i det fall det nu är ett pro-
blem, att bli allt mindre och försvinna i framtiden i
takt med att detta förhållningssätt gentemot homo-
sexualitet anammas mer och mer av gemene man.
Även det talar för att beslutet nu bygger för framti-
den.
Samma sak gäller beträffande farhågorna som re-
ses för att de internationella adoptionerna ska upphö-
ra. Även här tror jag att attityder i många länder till
homosexuella och homosexuellas förhållande till barn
håller på att förändras i positiv riktning, vilket inne-
bär att såväl nya som gamla länder inom en snar
framtid kan bli aktuella som ursprungsländer. För
övrigt har ju enbart ett av 17 ursprungsländer sagt
definitivt nej till partnerskapsadoptioner.
Herr talman! Det är dags att gå till beslut i en frå-
ga som debatterats mycket. Det är dags att ge rätt-
strygghet åt tiotusentals barn som i dag inte har den
tryggheten. Det är mindre dramatiskt än vad många
försöker göra det till. Det är ett beslut i tiden.

Anf.  33  ALF SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! Agne Hansson och Centerpartiet har
självfallet sin fulla rätt att ha vilken uppfattning som
helst i den här frågan. Men han får faktiskt finna sig i
att en del av oss är mycket förvånade över att just
Centerpartiet har tagit den här ställningen.
Jag vill ställa ett par frågor till Agne Hansson.
Agne Hansson sade att det är barnperspektivet som
ska gälla. Om barnperspektivet ska anläggas på varje
fråga, och inte minst i det här sammanhanget, på
vilka grunder anser Agne Hansson och Centerpartiet
att man är bättre på att bedöma barnperspektivet än
vad Socialstyrelsen, BRIS, Barnombudsmannen,
Rädda Barnen, Svenska Läkaresällskapet, Psykolog-
förbundet och andra är? Vad är det som gör att Agne
Hansson och Centerpartiet menar att ni begriper det
här bättre än dessa, som jag ser det, professionella
instanserna som sagt sitt?
Sedan talade Agne Hansson också en hel del om
den rättsliga tryggheten. Varför agiterar inte Agne
Hansson för att barn till sambopar också ska åtnjuta
den här juridiska rättigheten?

Anf.  34  AGNE HANSSON (c) replik:
Herr talman! Jag tackar naturligtvis för att Alf
Svensson är så generös att han i ett demokratiskt land
tillåter mig och mitt parti att ha en speciell uppfatt-
ning i en politisk fråga. Den friheten tar vi oss dock
utan Alf Svenssons tillåtelse.
Vi har inte sagt att vi är bättre experter på att be-
döma det här. Vad vi har sagt är att vi vill tillåta ex-
perterna att pröva allas lämplighet att bli föräldrar
med barnets bästa för ögonen. Det är inte vi som
genom det här beslutet bedömer detta utan det ska
göras vid varje prövning.
Men vi har också sagt att i och med att man gör
detta lagligt minskar man trycket på och utanförska-
pet för de barn som i dag lever i en situation utan
både en mamma och en pappa. Och jag kan inte för-
stå, Alf Svensson, varför man ska utlämna de barn
vars ena förälder, pappa eller mamma, har dött till att
i framtiden ha bara en förälder. Kd säger ju nej till
anhörigadoption. Ska inte dessa barn ha rätt till två
föräldrar när en förälder har dött? Det är väl att dis-
kriminera barn.
Vad gäller sambopar vet jag inte var någonstans
vi har sagt att ett sambopar inte ska ha möjlighet att
ge barnen samma rättstrygghet som heterosexuella
föräldrar.

Anf.  35  ALF SVENSSON (kd) replik:
Herr talman! Det är ju ändå så att sambopar inte
har rätt att prövas för adoption. Det torde Agne Hans-
son vara väl underkunnig om.
Vad avser anhörigadoption är det så att varje barn
i regel utöver sin pappa eller sin mamma har en släkt,
vilket man inte helt ska bortse från. Det är därför som
vi talar om att en vårdnad kan bli möjlig. Jag tror inte
alls att det är så enkelt som Agne Hansson vill göra
gällande att det är att sätta sig in i varje enskilt barns
situation och låta vuxna bestämma.
Det må vidare ursäktas att jag tycker att jag fick
en ganska dålig fint när jag frågade varför Agne
Hansson och Centerpartiet är bättre på att bedöma
barnperspektivet än de instatnser som jag räknade
upp. Agne Hansson säger att man ska tillåta experter-
na att bestämma med barnets bästa för ögonen. Ja, det
sker i så fall sedan beslutet om homosexuellas rätt att
prövas har fattats här. Det är klart att det då måste
göras någon undersökning och urskillning. Så har det
alltid varit, och så måste det alltid vara. Men det var
inte om det som experterna ska göra då som jag ställ-
de frågan.

Anf.  36  AGNE HANSSON (c) replik:
Herr talman! Om Alf Svensson nu har så stor tro
på experters bedömning, varför är han då så rädd för
att låta dem få bedöma och pröva allas rätt till adop-
tivföräldrar? Det är ju det som det nu gäller. Med det
beslut som vi nu tar kan ingen kräva eller ha rätt till
en adoption, utan det ska ske en prövning. Varför, Alf
Svensson, är man inom kd då så rädd för att låta ex-
perterna få pröva detta fullt ut?
Och vidare: Det är därför att sambopar i dag inte
har möjligheten att få prövas som vi accepterar den
lilla lagändring som krävs för att de ska få prövas.

Anf.  37  MARIANNE CARLSTRÖM (s):
Herr talman! Jag vill inleda med en kort berättelse
om en alldeles vanlig kvinna i dagens Sverige. Maria
heter hon, och här är hennes historia.
Jag vet inte när jag bestämde mig för att jag ville
ha barn, säger Maria. Jag tror att det var när den
himlastormande lyckan över att ha hittat kärleken hos
en annan kvinna hade lagt sig och blivit vardag som
tankarna växte fram. Min längtan efter ett barn fick
då på allvar en plats i mitt hjärta.
Jag minns att det tog ganska lång tid för tankarna
att mogna fram till något konkret. Olika alternativ
fick efter hand läggas åt sidan. Jag levde ju med en
kvinna, och trots att vårt förhållande var stabilt och
kärleksfullt gillades det inte av samhället i ett barn-
perspektiv. Som adoptivförälder eller fosterförälder
skulle jag direkt underkännas av samhället; det visste
jag om, avslutar Maria.
Att få barn är en naturlig längtan hos de flesta
människor, oavsett sexuell läggning. En viktig fråga
är hur vi skapar ett samhälle som gör att varje litet
barn och varje familj kan leva trygga och harmoniska
liv. Som lagstiftare måste vi politiker alltid prioritera
barnens behov. Lagarna ska vara en stabil grund som
skyddar våra barn emotionellt, socialt och ekono-
miskt.
Efter att ha suttit här och lyssnat på tidigare inlägg
tycker jag att det är viktigt att vi inte träter om vilket
parti som är mest barnvänligt eller tävlar om vem
som är bäst skickad att stå upp för barnens rättigheter.
Jag tror nämligen att alla vi som deltar i den här de-
batten brinner för ett barnvänligt samhälle, där varje
liten parvel känner sig önskad och älskad, och för ett
Sverige präglat av medmänsklighet och respekt för
människovärdet.
Det är en självklarhet att människor ska behandlas
likvärdigt i vårt land. Ingen ska behöva leva under
förtryck, diskriminering, rädsla eller fruktan därför att
hon eller han upplevs som annorlunda och inte passar
in i gängse mallar.
Dagens debatt handlar om homosexuellas föräld-
raskap, men inte enbart om detta. Debatten handlar
lika mycket om respekt för varandra. Den blir en
slags värdemätare på vår människosyn och ett test på
om vi är beredda och villiga att ta striden mot de
förtryckande normerna.
Herr talman! Familjer svarar i dag för ett spän-
nande och mångfasetterat spektrum av olikheter:
gemensamma barn, hennes och hans barn, extramor-
mor, morfar, låtsatsfarfar, ensamhushåll, heterosexu-
ella familjer och homosexuella familjer.
Människor är i dag friare att leva i olika former,
och ofta fungerar detta bra. Det brukar det göra när
människor tillåts att leva på det sätt som de tycker
passar dem bäst, utan att de skuldbeläggs därför att de
inte har lust eller inte kan eller inte vill leva efter en
viss schablon. Det är det som är frihet.
Barn behöver trygga och goda föräldrar, men
barns familjer kan se olika ut. Detta innebär bl.a. att
de som önskar bli adoptivföräldrar ska prövas på
samma villkor. Det inbegriper även par som lever i en
homosexuell relation.
Herr talman! Vid behandlingen av lagutskottets
betänkande Partnerskap och adoption, m.m. ska jag
först och främst koncentrera mig på frågorna kring
internationell adoption.
Utskottsmajoriteten föreslår ändrad lagstiftning på
flera punkter, nämligen dels när det gäller reglerna
kring styvbarnsadoption, dels när det gäller homo-
sexuella pars möjlighet att gemensamt utses till sär-
skilt förordnade vårdnadshavare. Detta avsnitt kom-
mer min partikollega Raimo Pärssinen att ta upp i sitt
anförande.
Den tuffaste debatten har handlat om internatio-
nella adoptioner. Innan jag går in på detta ämne vill
jag en gång för alla slå fast att ingenting talar för att
förmågan att älska och vägleda ett barn sitter i den
sexuella läggningen.
Det känns lite onödigt att behöva säga detta. Det
borde vara en självklarhet, men med tanke på hur
osaklig och ibland smutsig den offentliga debatten
har varit vill jag ändå klarlägga detta.
Jag vill också betona att regeringens förslag
handlar om prövning och ingenting annat. Att prövas
innebär ingen rätt för registrerade partner att få ad-
optera, lika lite som det innebär för makar.
Men den stora orättvisan handlar om att ett homo-
sexuellt par som lever ihop i ett stabilt partnerskap
inte ens får ansöka om att bli prövade. Lagen har
automatiskt och på förhand dömt ut en hel grupp
människor. Alla adoptioner föregås av en mycket
noggrann och grundlig prövning. Att adoptera ett
barn är en lång och utdragen procedur, och det kan
och ska bara ske om det är till gagn för barnets bästa.
Självklart ska detta ske varsamt och försiktigt.
Adopterade barn är barn som en gång har övergi-
vits, barn som kanske lämnats på ett barnhem eller
lagts vid en vägkant. Det är barn som måste få en ny
chans i livet. För dessa barns skull - inte för de vux-
nas - måste adoptionsprövningen alltid ske på indi-
vidnivå. Om det inte är uppenbart att paret är det
bästa alternativet för barnet godkänns inte adoptio-
nen. Det är faktiskt inte mer dramatiskt än så.
När diskussioner förs om internationella adoptio-
ner för homosexuella par är det främst två huvudin-
vändningar som man brukar använda.
1.      Givarländerna skulle reagera så negativt på en
lagändring att även heterosexuella svenskars möj-
ligheter till adoption skulle hotas.
2.      Eftersom inget givarland är berett att adoptera
barn till en homosexuell familj skulle en lagänd-
ring vara ett slag i luften.
Visst, det är mycket som tyder på att de flesta ur-
sprungsländer och adoptionsorganisationer inled-
ningsvis inte kommer att medverka till att låta regist-
rerade partner adoptera. Lagrådet har uttalat att det
inom överskådlig framtid kan bli svårt för homosexu-
ella att kunna få adoptera från utlandet, men lagrådet
har inga lagtekniska invändningar eller skäl för att
avstyrka förslaget. Att givarländer inte vill medverka
till att låta registrerade partner adoptera ska vi givet-
vis respektera. Men samtidigt ska vi arbeta för att
bilda opinion och bryta ned de fördomar mot homo-
sexualitet som finns såväl i andra länder som här
hemma.
Svensk lagstiftning kan inte bygga på andra län-
ders värderingar. Vi måste själva bestämma om vi
tillåter lagar som diskriminerar eller inte. Utskotts-
majoriteten anser att svenska lagar under inga om-
ständigheter får bygga på att legitimera fördomar. Det
finns alltså starka skäl för att ändra en lagstiftning
som upplevs som en kollektiv diskriminering. Dess-
utom växer öppenheten och acceptansen för homo-
sexuella och homosexualitet hela tiden. Givarländer-
nas negativa inställning är inte given en gång för alla.
Farhågorna att möjligheten för registrerade partner att
adoptera skulle äventyra svenska makars möjlighet att
adoptera är enligt utskottsmajoritetens mening dåligt
underbyggda. Ursprungsländerna har tillfrågats, och
bara ett land, Lettland, har svarat att det finns en risk
för en sådan utveckling.
Och så till den kanske viktigaste frågan, som
många oroar sig för: att barn som adopteras till ho-
mosexuella familjer skulle fara illa. All tillgänglig
internationell forskning visar att barn i homosexuella
familjer mår bra. De är inte annorlunda än andra barn.
Givetvis välkomnar vi mer forskning om adopterade
barn. En adoption är en mycket stor omvälvning i ett
barns liv, och det ska vi ta på allvar, men det är en
stor förändring oavsett om adoptionsföräldrarna är
homosexuella eller heterosexuella. Den forskning
som finns är entydig: Det finns ingen skillnad mellan
homosexuella och heterosexuella föräldrar när det
gäller deras förmåga att ge barnen god omsorg och
omvårdnad. Vi måste kunna stå för att det är våra
personliga förutsättningar och upplevelser av livet,
inte vår sexuella läggning, som avgör hur vi fungerar
som föräldrar.
Herr talman! För att de föreslagna lagändringarna
om adoption ska kunna genomföras föreslås att 1967
års konvention om adoption sägs upp. Konventionen
syftar till att utjämna olikheterna mellan staternas
adoptionsregler och att tillgodose barnens bästa. Den
har bara undertecknats av 16 länder. Flera skäl talar
för att denna konvention ska sägas upp. Redan före
tillträdet hade Sverige regler om adoption som i hu-
vudsak stämde med konventionen. Hänsynen till
barnens bästa kommer därför inte att äventyras. Ett
annat skäl är att konventionen är gammal. Många av
Europas länder står utanför den. Den har alltså inte så
stor betydelse som tanken var när den avtalades.
Haagkonventionen antogs 1993, och närmare 40
länder har anslutit sig. Den gäller som lag i Sverige.
Konventionen syftar till att stärka barnens rättsskydd
vid internationella adoptioner. Tanken är att anslutna
stater ska samarbeta så att både ursprungsland och
mottagarland ansvarar för att adoptioner genomförs
till barnens bästa. Konventionen omfattar inte regist-
rerade partner. Av uttalanden i samband med att kon-
ventionen antogs framgår att man inte ansåg att den
skulle begränsa konventionsstaternas möjlighet att ha
egna bestämmelser om vilka som ska godtas som
adoptanter.
Det finns alltså inget hinder mot att bestämmelser
införs som ger registrerade partner möjlighet att ad-
optera barn. Sådana adoptioner kommer visserligen
inte att omfattas av konventionen, men svenska regler
om adoption innebär att barnen ändå har samma
rättsliga skydd.
Herr talman! Det är inte vår uppgift att använda
lagen för att upprätthålla ålderdomliga värderingar.
Som medmänniskor och politiker måste vi se till
verkligheten. Det handlar om att bejaka och uppmunt-
ra kärleksfulla och trygga familjebildningar. Bara så
kan vi bygga det bästa samhället för våra barn.
Jag yrkar bifall till propositionen och avslag på
samtliga reservationer.

I detta anförande instämde Nikos Papadopoulos,
Anita Johansson, Cinnika Beiming, Anders Berglöv,
Laila Bjurling, Hillevi Larsson, Karin Jeppsson, Pär
Axel Sahlberg, Anders Bengtsson, Märta Johansson,
Nils-Erik Söderqvist, Christina Nenes, Marina Pet-
tersson, Monica Green, Mariann Ytterberg, Paavo
Vallius, Raimo Pärssinen, Lars Lilja och Rune Berg-
lund (alla s), Tasso Stafilidis och Tanja Linderborg
(båda v), Kia Andreasson (mp) och Ulf Nilsson (fp).

Anf.  38  CHRISTEL ANDERBERG (m) re-
plik:
Herr talman! Redan efter de första meningarna
som Marianne Carlström yttrade var det alldeles klart
att det var vuxenperspektivet som har styrt henne i
hela den här frågan. Det var omsorgen om Maria och
hennes längan efter barn.
Trots detta måste jag ändå få ställa frågan: Hur
kunde Marianne Carlström, som var ledamot i Kom-
mittén om barn i homosexuella familjer, så totalt
bortse ifrån och köra över kommitténs egna experter?
Hur kan Marianne Carlström stå här och säga att det
inte finns någonting som talar för att en sådan här
lagändring skulle kunna leda till en sämre situation
för barnen? Tycker Marianne Carlström att ni politi-
ker är bättre på att bedöma det än Sveriges samlade
barnexpertis?
Är det som era egna experter skriver i en artikel
på Brännpunkt den 13 mars i år, under rubriken Går
partiet före barnen? De skriver att beslutet kan leda
till omfattande, skadliga konsekvenser för barn. Vida-
re skriver de: "Så länge forskningen är så begränsad
måste en försiktighetsprincip råda. Det handlar om
sårbara barn. Vi får inte utsätta dem för experiment."
Detta sade era egna experter i kommittén. Hur kan
ni helt bortse från det?

Anf.  39  MARIANNE CARLSTRÖM (s) re-
plik:
Herr talman! Jag vill gärna börja med vuxenpers-
pektivet. Det är synd att Christel Anderberg inte lyss-
nar ordentligt och drar så underliga slutsatser. Jag
tycker att det är helt självklart att barnens bästa är det
som har legat till grund. Det kan bara jag veta, som
faktiskt har sysslat med frågan i tre år.
Att tala om för andra att de inte tänker på barnens
bästa - vad är det som gör att Christel Anderberg tror
att hon är bättre än jag på att tolka vad som är barnens
bästa?
Visst har jag suttit i utredningen. Jag har lyssnat
på dem som är experter på barn. Tyvärr finns det inga
som är experter på barn i homosexuella familjer. Den
forskning som vi har tagit del av visar att homosexu-
ella är precis lika bra föräldrar som heterosexuella.
Det tycker jag är en bra grund.
Moderaterna pratar hela tiden, i EU-sammanhang,
om att allting ska prövas på individuell nivå. Men här
vill man ta ett kollektivt beslut. Här ska man utesluta
en hel grupp från att ens få prövas för adopti